Att ersätta Guds ordning med personens värdighet

Enligt Katolska kyrkans traditionella filosofi, den thomistiska filosofin, kan människan med hjälp av sitt förnuft få kunskap om den objektiva verkligheten. Människan kan också med säkerhet sluta sig till att Gud existerar och att det finns en övergripande objektiv ordning i själva skapelsen. Vad som är objektivt gott och ont kan människan komma fram till genom att studera denna naturens ordning, en ordning som också kallas för den naturliga lagen. Genom att studera den mänskliga naturen och dess av Gud givna naturliga inriktningar, dess ändamål, kan människan få kunskap om hur hon ska leva för att kunna bli lycklig. Människans yttersta ändamål, hennes yttersta goda, är inte människan själv utan Gud (se gärna denna post för en utförligare förklaring av den naturliga lagen).

Mycket av den moderna filosofin däremot utgår från 1700-talsfilosofen Immanuel Kants tänkande. Kant förnekade att människans förnuft kan komma fram till någon kunskap om ”tinget i sig”, dvs. om den objektiva verkligheten. Enligt Kant är det därför inte möjligt för människan att komma fram till någon kunskap om den mänskliga naturen, och denna natur innehåller inte heller några ändamål som människan bör sträva efter att uppnå. Därmed ryckte Kant alltså bort själva grundvalen för den naturliga lagen. Enligt kantiansk etik bör människan i stället handla för att ”i sin person upprätthålla mänskligheten i dess värdighet”. Människan ska vara autonom, ska vara sin egen lagstiftare. ”Personens värdighet” ersätter Gud och den av Honom skapade naturen som utgångspunkt för moralen. Människan betraktas som sitt eget ändamål, som ett ändamål i sig själv. Läs mer