II. Budorden

Tio Guds bud
1:a Guds bud: Tro, hopp och kärlek
Tillbedjan
Helgonens vördande
2:a Guds bud: Guds heliga namn, edgång, heligt löfte
3:e Guds bud: Söndagshelgande
4:e Guds bud: Vördnad mot föräldrar
Aktning för överordnade
5:e Guds bud: Kristlig självkärlek och kärlek till nästan
6:e och 9:e Guds bud: Blygsamhet och kyskhet
7:e och 10:e Guds bud: Egen och främmande egendom
8:e Guds bud: Sannfärdighet
Vår nästas heder
Det förnämsta budet: Om kärleken
Kyrkans 5 bud
Kristlig levnadsvandel

 

Andra huvudstycket

Budorden

”Vill du ingå i livet, så håll budorden!” (Matt. 19:17.)

Tio Guds bud.
”Jag är Herren din Gud.”
1. Du skall inga andra gudar hava jämte mig!
2. Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn!
3. Tänk på att du helgar vilodagen!
4. Du skall hedra din fader och din moder, på det att dig må väl gå och du må länge leva på jorden!
5. Du skall icke dräpa!
6. Du skall icke bedriva okyskhet!
7. Du skall icke stjäla!
8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa!
9. Du skall icke begära din nästas hustru!
10. Du skall icke begära din nästas ägodelar!

Gud har skapat oss. Därför har han rätt att giva oss bud. Denna rätt åberopar Gud, då han säger: ”Jag är Herren, din Gud”. (2 Mos. 20:2.) Gud älskar oss; vad han befaller, är till vårt bästa.
Gud gav de tio buden åt israeliterna på berget Sinai; Jesus Kristus har stadfäst dem och gjort dem gällande för alla människor med orden: ”Vill du ingå i livet, så håll budorden!” (Matt. 19:17.)

 

Första Guds bud.

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”

99. Vad befaller Gud i första budet?

Gud befaller i första budet, att vi skola ära honom allena som Gud och Herre.

100. Varigenom skola vi ära Gud?

Vi skola ära Gud
1. genom tro, hopp och kärlek,
2. genom tillbedjan och undergivenhet under hans heliga vilja.

1. Tro.

Vi tro, när vi hålla för visst och sant allt, vad Gud har uppenbarat. Gud har givit oss förmåga härtill i dopet genom en särskild nåd.

101. Huru kunna vi med ett kort böneord uttrycka vår tro på Gud?

Vi kunna det genom att bedja: ”Min Herre och Gud, jag tror allt, vad du har uppenbarat och genom din heliga Kyrka lär oss att tro, ty du är den eviga sanningen”.
Obs.! En utförligare form av bönen, se under Inledning, De viktigaste bönerna, Tro, hopp och kärlek.

102. Varigenom kunna vi själva styrka vår tro?

Vi kunna själva styrka vår tro genom att
1. gärna övervara predikan,
2. ur goda böcker inhämta allt större kunskap om den katolska läran,
3. i ord och handling bekänna vår tro.
Vi bekänna vår tro i handling, så ofta vi visa, att vi äro katoliker, t. ex. när vi andäktigt göra korstecknet eller deltaga i den katolska gudstjänsten. De heliga martyrerna gåvo t. o. m. sitt liv för att bekänna sin tro (blodsvittnen).

103. Varför måste vi bekänna vår tro inför människorna?

Vi måste bekänna vår tro inför människorna, emedan Kristus sade: ”Var och en, som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den, som fönekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.” (Matt. 10:32, 33.)

104. Varigenom skola vi skydda vår tro?

Vi skola skydda vår tro genom att föra ett kristligt liv och undvika allt, som bringar vår tro i fara.
Ett okyskt liv, stolthet och orättfärdighet föra ofta till otro. – Tron bringas i fara genom trosfientliga skrifter, genom förtroligt umgänge med icke-troende kamrater, religionsbespottare och vantroende.
Barn fela mot tron, om de av egen vilja försumma religionsundervisningen, om de icke lära sig sin katekes, om de blygas för sin tro.
Svårare äro de synder mot tron, vilka vanligen begås endast av vuxna. Mot tron syndar
1. den, som icke mera tror på Gud (otro);
2. den, som genom egen förskyllan omfattar en villolära (vantro);
3. den, som frivilligt betvivlar trosläran;
4. den, som förnekar sin tro (t. ex. utträder ur den katolska Kyrkan);
5. den, som utan tvingande skäl umgås med gudlösa människor, läser trosfientliga böcker eller ingår i en trosfientlig förening.
”Den rättfärdige lever av tron.” (Rom. 1:17.)

2. Hopp.

Vi hysa kristligt hopp, när vi förtröstansfullt förvänta, att Gud skall hjälpa oss att ernå allt det goda, som han utlovat.

105. Vad skola vi framför allt hoppas av Gud?

Vi skola framför allt av Gud hoppas att få våra synders förlåtelse, hans nåd och den eviga saligheten.
Av egen kraft kunna vi aldrig ernå de himmelska tingen.
Även jordiska ting få vi hoppas, att Gud skall giva oss, för så vitt de lända oss till vårt eviga väl.

106. Varför skola vi förtröstansfullt förvänta det himmelska goda från Gud?

Vi skola förtröstansfullt förvänta det himmelska goda från Gud, emedan den gode och trofaste Guden har lovat oss det.

107. Huru kunna vi med ett kort böneord uttrycka vårt hopp på Gud?

Vi kunna det genom att bedja: ”Min Herre och Gud, jag hoppas att för Jesu Kristi skull få mina synders förlåtelse, din nåd och den eviga saligheten, ty du har lovat oss detta”.
Obs.! En utförligare form av bönen, se under Inledning, De viktigaste bönerna, Tro, hopp och kärlek.

108. Vad fordrar det kristliga hoppet av oss?

Det kristliga hoppet fordrar, att vi själva allvarligt bemöda oss om att uppnå himmelen och ståndaktigt bedja om Guds hjälp.
Synder mot hoppet äro:
1. att hoppas för mycket – t. ex. att utan tvekan begå en synd, emedan man åter kan bikta,
2. att hoppas för litet – t. ex. att misströsta om Guds försyn,
3. att icke alls hoppas – t. ex. att förtvivla, såsom Judas.
På dig, Herre, har jag hoppats, i evighet skall jag icke komma på skam!

3. Kärlek.

109. Hur lyder budet om kärleken till Gud?

”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din håg och av alla dina krafter!” (Mark. 12:30.)
Vi skola älska Gud över allting, d.v.s. vi skola älska honom mera än allt annat i världen och vara beredda att hellre förlora allt annat än att förolämpa Gud genom en dödssynd.
Ex. Abrahams offer.

110. Varför skola vi älska Gud över allting?

Vi skola älska Gud över allting,
1. emedan han har skapat oss, återlöst och helgat oss;
2. emedan den oändlige Guden är värd all kärlek.

111. Huru kunna vi med ett kort böneord uttrycka vår kärlek till Gud?

Vi kunna det genom att bedja: ”Min Herre och Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta och över allting, ty du är oändligt god och värd all vår kärlek. För din skull vill jag även älska min nästa såsom mig själv.”
Obs.! En utförligare form av bönen, se under Inledning, De viktigaste bönerna, Tro, hopp och kärlek.
Den, som ofta tänker på Guds välgärningar, måste älska honom tillbaka.
Synder mot kärleken till Gud äro särskilt: likgiltighet, motvilja eller t. o. m. hat mot Gud.
”Huru skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig?” (Ps. 115:12.)
”Mitt barn, giv mig ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dina ögon!” (Ordsp. 23:26.)

4. Tillbedjan.

Att tillbedja Gud är att erkänna och ära honom såsom den högste Herren.

112. Varför få vi tillbedja endast Gud?

Vi få tillbedja endast Gud, emedan han allena är Skaparen och Herre över himmel och jord.
Den, som tillbeder något skapat, gör sig skyldig till avguderi.
Vi tillbedja Gud i det inre, när vi t. ex. bedja i vårt hjärta: ”Min Herre och min Gud!” eller ”Helig, helig, helig är Herren, härskarornas Gud”. Vi tillbedja Gud även i det yttre, när vi muntligen uttala sådana böner, sjunga lovsånger till Guds ära, deltaga i den offentliga gudstjänsten eller böja knä inför det allraheligaste Sakramentet.

113. Varför skola vi tillbedja Gud även i det yttre?

Vi skola tillbedja Gud även i det yttre, emedan också vår kropp är skapad till Guds tjänst.
Mot plikten att tillbedja syndar:
1. den, som beder illa eller icke beder alls,
2. den, som är vidskeplig,
3. den, som begår helgerån.
2. Vidskeplig är den, som tillskriver vissa ting en hemlig kraft, som Gud icke har förlänat dem (t. ex. att bota sjukdomar eller utforska förborgade ting). Vidskepelse är också den s. k. spiritismen med dess föregivna andeuppenbarelser.
Genom trolleri syndar den, som med de onda andarnas hjälp vill åstadkomma underliknande ting.
3. Helgerån begår den, som vanärar åt Gud invigda personer, platser eller föremål, i synnerhet den, som ovärdigt mottager ett heligt sakrament. Ex. Hur strängt Gud bestraffar helgerån se vi på konung Baltasar i Babylon.
”Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, vår Skapare! Ty han är vår Gud.” (Ps. 94:6, 7.)

Helgonens vördande.

114. Varför vörda vi helgonen?

Vi vörda helgonen, emedan de äro Guds vänner, och emedan Gud själv har förhärligat dem.
Om vi i sanning älska och ära Gud, då skola vi även älska och vörda hans vänner. – Vi tillbedja dem givetvis icke, ty det skulle innebära en synd mot första budet.
Kyrkan lär oss genom sitt ord och sitt exempel att vörda helgonen. Varje dag firar hon minnet av flera helgon. Vi skola särskilt vörda det helgon, vars namn vi bära.

115. På vad sätt vörda vi helgonen?

Vi vörda helgonen genom att
1. fira deras minne och anropa dem om deras förbön,
2. hålla deras reliker och bilder i ära,
3. efterfölja deras föredöme.
Reliker äro kvarlevor av helgon eller ock föremål, som av dem använts.

116. Varför vörda vi helgonens reliker?

Vi vörda helgonens reliker,
1. emedan de äro dyrbara minnen av helgonen,
2. emedan Gud ofta har förhärligat relikerna genom underverk.
Ex. ”Så hände sig, att just när några höllo på att begrava en man, fingo de se en rövareskara komma; då kastade de liket ned i Eliseus’ grav. När då mannen kom i beröring med Eliseus’ ben, fick han liv igen och reste sig upp på sina fötter.” (4 Kon. 13:21.) – Kläder, tillhörande aposteln Paulus, lades på sjuka, och deras sjukdomar veko ifrån dem. (Jfr Apg. 19:12.)

117. Varför hålla vi helgonens bilder i ära?

Vi hålla helgonens bilder i ära,
1. emedan därigenom helgonen själva äras,
2. emedan bilderna väcka vår kärlek till helgonen och vår lust att efterlikna dem.
Gud har genom under förhärligat många bilder av helgon och bevisar stundom dem, som vörda dessa, synnerlig nåd. Sådana bilder kallas därför nådebilder.
Den största glädjen bereda vi helgonen, om vi ivrigt följa deras exempel.
”Varen mina efterföljare, såsom jag är Kristi!” (1 Kor. 11:1.)

5. Undergivenhet under Guds vilja.

Gud undergiven är den, som i allt underkastar sig Guds vilja och med Kristus säger: ”Fader, ske icke min vilja utan din!” (Luk. 22:42.)

118. När böra vi framför allt underkasta oss Guds heliga vilja?

Vi böra framför allt underkasta oss Guds heliga vilja i sjukdom och olycka, i fattigdom och nöd.
”Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden!”
Mot undergivenheten under Guds vilja syndar den, som knotar emot Gud, t. ex. vid sjukdom, fattigdom, dålig väderlek. – Ex. israeliterna i öknen.
”Vi veta, att för dem, som älska Gud, samverkar allt till det bästa.” (Rom. 8:28.)

 

Andra Guds bud.

”Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn!”

1. Guds heliga namn.

Guds namn är heligt. Vi måste därför hålla det heligt. ”Helgat varde ditt namn!” Den, som vanärar Guds namn, vanärar Gud själv.

119. På vad sätt ära vi Guds namn?

Vi ära Guds namn, då vi
1. andäktigt uttala det, i synnerhet i bönen,
2. högtidligt uttala det vid edgång och vid löftens avläggande.
Guds namn vanärar den,
1. som lättsinnigt eller t. o. m. i vrede uttalar det, särskilt vid förbannelser,
2. som talar eller frivilligt tänker illa om Gud (hädar Gud).
Att i vredesmod eller lättsinne nämna andra heliga namn eller ting kallas även att svärja.

2. Edgång.

Att svärja eller gå ed är att kalla Gud, den allvetande, till vittne på att man talar sanning eller att man vill hålla sitt löfte.
Man skiljer sålunda mellan vittnesed och löftesed. Ämbetsmans ed är en löftesed.

120. Vad fordrar Gud av den, som skall svärja?

”Du skall svärja i sanning, rätt och rättfärdighet!” (Jer. 4:2.)

1. Mot sanningen syndar den, som svär i tvivel eller medvetet falskt;
2. mot rätta sättet syndar den, som svär i onödan (lättsinnigt);
3. mot rättfärdigheten syndar den, som svär att göra något ont eller att underlåta något gott. (Men har han svurit att göra något ont, så får han icke hålla sin ed. Ex. Herodes.)
Den, som icke håller en löftesed (till något gott), syndar genom edsbrott. – Den, som medvetet svär falskt, begår mened.

121. Varför är mened en av de största förbrytelser?

Mened är en av de största förbrytelser,
1. därför att menedaren kallar Gud till vittne på en lögn och därigenom hädar Gud;
2. därför att menedaren svårt rubbar människornas ömsesidiga tillit.
Gud låter förbannelsen komma in i dens hus, som svär falskt vid hans namn, ”och den skall stanna där i huset och fräta upp det med både trävirke och stenar”. (Sak. 5:4.)
”Välsignat vare Herrens namn från nu och till evig tid!” (Ps. 112:2.)

3. Heligt löfte.

Att göra ett heligt löfte i religiös mening, är att lova Gud en god gärning och att förplikta sig därtill under ansvar av synd.
Icke varje god föresats eller utfästelse är ett löfte i religiös mening. Ex.: Ett heligt löfte gjorde Jakob på sin resa till Mesopotamien samt Anna, Samuels moder.

122. Vad fordrar Gud av den, som gjort ett heligt löfte?

”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det! – Det är bättre, att du inte lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.” (Pred. 5:3, 4.)
Man bör icke göra något heligt löfte utan att inhämta sin biktfaders råd.
Den, som utan tvingande skäl bryter ett heligt löfte i en viktig sak, begår en svår synd.

 

Tredje Guds bud.

”Tänk på att du helgar vilodagen!”

I Gamla förbundet var den sjunde dagen i veckan vilodag. Den kallas även sabbat.
Vi kristna fira vår vilodag på första dagen i veckan, söndagen, emedan Kristus på en söndag uppstod från de döda, och emedan den Helige Ande utgöts över apostlarna på en söndag. Redan de första kristna hava på söndagen firat Herrens dag och samlats till den heliga mässan.

123. Varför har Gud påbjudit att vi skola fira Herrens dag?

Gud har påbjudit, att vi skola fira Herrens dag,
1. på det att församlingen den dagen må framträda inför Gud och ära honom såsom sin Herre,
2. på det att den enskilde må använda denna dag till sin själs välfärd och sin kropps vederkvickelse.
En dubbel plikt hava vi att fylla på söndagen: söndagsvila och söndagshelgd.

1. Söndagsvila.

124. Med vilka ord har Gud befallt söndagsvilan?

”Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor, men den sjunde är Herrens, din Guds sabbat, vilodag. Då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din tjänare eller din tjänarinna!” (5 Mos. 5:13, 14.)

125. Vilka arbeten äro förbjudna på söndagen?

Grövre arbeten äro på söndagen förbjudna.
Med grövre arbeten menas sådana kroppsarbeten, som vanligen förrättas av tjänare, tjänarinnor, arbetare och hantverkare.
Grövre arbeten äro tillåtna på söndagen, endast när de äro oundgängligen nödvändiga, eller när den andliga överheten av särskilda skäl tillstädjer dem.
Mot söndagsvilan syndar den, som på söndagen förrättar eller låter förrätta onödiga grövre arbeten.

2. Söndagshelgd.

126. Vilken from gärning äro vi förpliktade att utöva på söndagen?

Vi äro förpliktade att på söndagen med andakt bevista den heliga mässan. (Kyrkans andra bud.)
Vi böra även åhöra predikan, ty annars lära vi icke tillräckligt känna vår religion eller bliva försumliga i dess utövning. Jesus säger: ”Den, som är av Gud, han lyssnar till Guds ord”. (Joh. 8:47.)
Dessutom böra vi helga söndagen genom andra fromma gärningar. Detta sker, om vi besöka religionsundervisning och andakter, mottaga den heliga kommunionen, läsa goda skrifter och böcker samt utöva kristliga kärleksverk.

127. Vem är förpliktad att på söndagen med andakt bevista den heliga mässan?

Varje katolsk kristen, som fyllt sju år, är förpliktad att på söndagen med andakt bevista den heliga mässan; blott viktiga skäl fritaga därifrån.
Viktiga skäl äro: sjukdom, sjukvård, alltför stort avstånd från kyrkan (särskilt vid dåligt väder).
Mot söndagshelgden syndar
1. den, som av egen skuld, helt eller delvis, försummar den heliga mässan,
2. den, som pratar eller frivilligt brister i andakt under den heliga mässan.
Söndagen vanhelgas även genom omåttligt drickande, överdriven sport, lättfärdiga nöjen och tygellösa förlustelser. Sena timmar på lördagen medföra lätt försummande av söndagsplikten.
Vid val av anställning välj helst sådan, som lämnar dig frihet att värdigt fira söndagen.

 

Fjärde Guds bud.

”Du skall hedra din fader och din moder, på det att dig må väl gå och du må länge leva på jorden!”

1. Vördnad mot föräldrar.

128. Vad befaller Gud i fjärde budet?

I fjärde budet befaller Gud, att barnen skola visa sina föräldrar vördnad, kärlek och lydnad.
Det vackraste föredömet har Jesusbarnet givit i hemmet i Nasaret.

129. Varför äro barnen förpliktade att visa sina föräldrar vördnad, kärlek och lydnad?

Barnen äro förpliktade att visa sina föräldrar vördnad, kärlek och lydnad, emedan föräldrarna
1. äro för dem i Guds ställe,
2. äro näst Gud deras största välgörare,
3. skola leda barnen till himmelen.

130. Hur skola vi visa våra föräldrar vördnad?

Vi skola
1. av hjärtat högakta våra föräldrar,
2. aktningsfullt tala om dem och till dem,
3. uppföra oss hövligt och hovsamt emot dem.
Ex. Josef hedrade sin fader Jakob.
Mot vördnaden syndar
1. den, som i hjärtat föraktar sina föräldrar,
2. den, som talar ringaktande om dem,
3. den, som uppträder fräckt emot dem,
4. den, som skäms för dem.
”Den, som slår sin fader eller sin moder, skall straffas med döden.Den, som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden.” (2 Mos. 21:15, 17.)

131. Varigenom visa vi våra föräldrar kärlek?

Vi visa våra föräldrar kärlek därigenom, att vi flitigt bedja för dem, göra dem glädje och efter förmåga hjälpa dem.
”Mitt barn, tag dig an din fader på hans ålderdom, och bedröva honom icke så länge han lever!” (Syr. 3:14.)
Ex. Jesus sörjde ännu i dödsstunden för sin moder.
Mot kärleken syndar
1. den, som alls icke beder för sina föräldrar,
2. den, som önskar dem ont,
3. den, som vållar dem bekymmer,
4. den, som icke hjälper dem i sjukdom och nöd.

132. Hur skola vi lyda våra föräldarar?

Vi skola lyda våra föräldrar villigt, raskt och noggrant.
”I barn, varen edra föräldrar lydiga i allt, ty detta är välbehagligt inför Herren.” (Kol. 3:20.)
Mot lydnaden syndar
1. den, som är egensinnig och trotsig,
2. den, som lyder motvilligt eller ofullständigt.

133. Vilken belöning lovar Gud åt de goda barnen?

Gud lovar de goda barnen sitt beskydd och sin välsignelse för detta liv och den eviga saligheten för det kommande livet.
”Hedra din fader och din moder! Detta är det första bud, som är förbundet med ett löfte: på det att dig må väl gå och du må länge leva på jorden.” (Ef. 6:2, 3.)
Ex.: Sem, Jafet och den unge Tobias välsignades av Gud, emedan de hedrade sina fäder.

134. Varmed har Gud hotat de vanartiga barnen?

Gud har hotat de vanartiga barnen med sin förbannelse för detta liv och den eviga fördömelsen för det kommande livet.
”Förbannad vare den, som visar förakt för sin fader eller moder!” (5 Mos. 27:16.)
Ex. Över Kam, Elis söner och Absalon kom Guds förbannelse, emedan de icke hedrade sina fäder.

2. Aktning för överordnade.

Utom våra föräldrar skola vi också hedra våra överordnade och vara dem hörsamma.
Sådana överordnade äro lärare och lärarinnor, husbönder och arbetsgivare samt andlig och världslig överhet. – De, som äro anställda i andras tjänst, äro även skyldiga att visa flit och trohet mot sina husbönder, likaså arbetare mot sina arbetsgivare.
Underordnade synda, när de äro fräcka och motsträviga gentemot sina överordnade.

135. Varför äro vi skyldiga att visa den andliga och den världsliga överheten aktning och hörsamhet?

Vi äro skyldiga att visa den andliga och den världsliga överheten aktning och hörsamhet, emedan deras myndighet kommer från Gud.
Aposteln Paulus säger: ”Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig. Ty ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet, som finnes, är förordnad av Gud.” (Rom. 13:1.)
Den andliga överheten är oss överordnad i religiösa ting, den världsliga överheten i världsliga ting.
”Frukta Herren av hela din själ och håll hans präster i ära!” (Syr. 7:31.)
Ex. Kora, Datan och Abirom blevo levande uppslukade av jorden, emedan de uppreste sig mot Moses och Aron. (4 Mos. 16.)

136. När får man icke lyda människor?

Man får icke lyda människor, när de befalla något, som är emot Guds bud.
”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Apg. 5:29.)
Ex. De tre ynglingarna i Babylon, de sju mackabeiska bröderna, apostlarna inför Stora rådet.

3. Vördnad för ålderdomen.

137. Vad befaller Gud angående vårt uppförande mot de gamla?

”För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du ära.” (3 Mos. 19:32.)
Ex. De fyrtiotvå gossarna, som hånade profeten Eliseus, blevo till straff sönderslitna av två björnar.

4. Föräldrars och överordnades plikter.

Även föräldrarna och de överordnade har Gud i fjärde budet ålagt plikter. Han har givit dem myndighet och fordrar, att de använda denna myndighet endast efter hans heliga vilja.
Föräldrarna äro förpliktade att sörja för sina barns timliga och eviga väl, uppfostra dem genom ord och föredöme i helig gudsfruktan. Föräldrar få icke skämma bort och förvekliga sina barn, utan skola med kärlek och fasthet förbereda dem för det kommande livet. Katolska föräldrar böra skicka sina barn till en skola, där de bliva uppfostrade i enlighet med katolsk tro. De få icke sätta sina barn i trosfientliga skolor eller uppfostra dem i vantro.
Likaså hava de överordnade den heliga plikten att efter bästa förmåga sörja för sina underordnades sanna väl. De böra lämna dem tid att uppfylla sina religiösa plikter. De måste uppträda mot det onda och avvärja faror, som kunna leda till synd.
Gör det icke svårt för dina föräldrar och överordnade att avlägga räkenskap över dig!

 

Femte Guds bud.

”Du skall icke dräpa!”

Genom det femte budet skyddar Gud kroppens och själens liv. Vi skola akta vårt eget och andras liv. ”Du skall älska din nästa såsom dig själv!” (Mark. 12:31.) Femte budet gör det till en plikt att älska både oss själva och vår nästa.

1. Kristlig självkärlek.

138. När älska vi oss själva på ett Gud behagligt sätt?

Vi älska oss själva på ett Gud behagligt sätt, när vår själs välfärd är oss mera värd än förgänglig lycka på jorden.
Frälsaren säger: ”Söken först efter Guds rike!” (Matt. 6:33.)
Vi få och böra sörja även för kroppen och det timliga goda, för hälsa, välstånd och gott rykte. Men vi få därvid icke glömma Frälsarens ord: ”Vad gagnar det människan, om hon vinner hela världen, men tager skada till sin själ?” (Matt. 16:26.)

139. När sörja vi för vår själs välfärd?

Vi sörja för vår själs välfärd, när vi bemöda oss om att alltid vara Guds barn, undvika synden och ivrigt göra det goda.
Mot den kristliga självkärleken syndar den, som är så upptagen av omsorg för den förgängliga, jordiska lyckan, att själens välfärd åsidosättes.

Det lekamliga livet.

Det kroppsliga livet och hälsan äro stora jordiska skatter.

140. Varför skola vi sörja för vårt liv och vår hälsa?

Vi skola sörja för vårt liv och vår hälsa, därför att Gud har givit oss dem och fordrar räkenskap av oss.
Gud kallas ”Herre över liv och död”, i hans rättigheter få vi ej ingripa.
Mot sitt liv syndar
1. den, som tager sitt eget liv (självmord),
2. den, som onödigtvis utsätter sitt liv för fara,
3. den, som lättsinnigt utsätter sin hälsa för fara eller försvagar den genom skadliga vanor.
Särskilt i unga år innebär t. ex. bruk av alkohol och tobak samt överdriven sport svåra faror för hälsan. Omåttlighet, häftig vrede och andra laster äro mycket skadliga för hälsan.
”För omåttlighets skull hava många mist livet, men den, som tager sig i akt, han förlänger sitt liv.” (Syr. 37:34.)

2. Kärleken till nästan.

Jesus har sagt: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. (Mark. 12:31.) Vår nästa är varje människa, vän eller ovän. (Liknelsen om den barmhärtige samariten.) – Vi skola älska alla människor.

141. När älska vi vår nästa såsom oss själva?

Vi älska vår nästa såsom oss själva, när vi uppfylla Frälsarens ord: ”Allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem”. (Matt. 7:12.)
”Vad du själv icke vill, att man skall göra dig, det skall du ej heller göra någon annan.” (Tob. 4:16.)
Den, som älskar sin nästa, unnar honom allt gott, är fördragsam emot honom, bistår honom efter förmåga till kropp och själ, i synnerhet i nöd. ”Låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i gärning och i sanning!” (1 Joh. 3:18.)
Även barn kunna göra andra gott, särskilt till själen, genom ord, föredöme och framför allt genom bön.

142. Varför skola vi älska alla människor?

Vi skola älska alla människor, emedan varje människa är skapad till Guds avbild, återlöst genom Kristi blod och kallad till den eviga saligheten.
Vi måste visserligen älska alla människor, dock ej alla i lika hög grad. Vi få och böra hava större kärlek till dem, som stå oss närmare eller mera förtjäna det.
Ett särskilt anspråk på vår kärlek hava de nödlidande. Vi böra komma dem till hjälp genom lekamliga och andliga barmhärtighetsverk.
Lekamliga barmhärtighetsverk äro följande: att mätta de hungrande, giva de törstande att dricka, bekläda de frysande, härbärgera de husvilla, stödja de orättvist förföljda, besöka de sjuka, giva de döda en kristlig begravning.
Andliga barmhärtighetsverk äro följande: att tillrättavisa dem, som fela, undervisa de okunniga, rätt råda de tvekande, trösta de bedrövade, tåligt lida oförrätt, gärna förlåta dem, som förolämpat oss, bedja för de levande och de döda.
Fromma föreningar och stiftelser hava bildats överallt inom Kyrkan för att hjälpa nödlidande medmänniskor (Vincents- och Elisabetföreningar).
För oss alla gäller Frälsarens löfte: ”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet!” (Matt. 5:7.)
Vi måste älska t. o. m. dem, som hata och förfölja oss.

143. Med vilka ord befaller Kristus, att vi skola älska våra ovänner?

Kristus säger: ”Älsken edra ovänner och bedjen för dem, som förfölja eder; och varen så eder himmelske Faders barn. Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt. 5:44, 45.)
Jesus gav oss det skönaste föredöme i kärleken till fienderna. Döende bad han för sina fiender: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”. (Luk. 23:34.)
Den helige Stefanus och många andra hava följt detta föredöme.
Om vi själva hava förolämpat någon, skola vi icke tveka att försona oss med honom; har någon förolämpat oss, så skola vi gärna räcka handen till försoning och av hjärtat förlåta.
Jesus varnade de oförsonliga: ”Om I icke förlåten, så skall icke heller eder Fader, som är i himmelen, förlåta eder edra synder.” (Mark. 11:26.) Ex. Den obarmhärtige tjänaren.

Synder mot vår nästas liv.

144. Vem syndar mot sin nästas lekamliga liv?

Mot sin nästas lekamliga liv syndar
1. den, som utan rätt dödar, sårar eller slår honom,
2. den, som genom kränkande eller hård behandling förbittrar eller förkortar hans liv.
(Att döda en människa är tillåtet: 1. för överheten vid bestraffandet av en svår förbrytelse, 2. för envar i rättmätigt nödvärn, 3. för soldater vid fäderneslandets försvar.)
Till gärningens synder mot vår nästas liv ledas vi av hjärtats synder, (såsom vrede, hat, avund, fiendskap) och tungans (såsom gräl, skymford, förbannelse).
Icke ens ett djur skola vi onödigtvis tillfoga smärta. Den, som i övermod plågar ett djur, gör något, som misshagar Gud och visar sig vara rå och grym. ”Den rättfärdige vet, huru hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.” (Ordspr. 12:10.)

Synder mot vår nästas själ.

Det värdefullaste vår nästa äger är själens liv.

145. Vem skadar sin nästa till själens liv?

Den skadar sin nästa till själens liv, som är skuld till hans synd eller till och med avsiktligt förleder honom till synd.
Sådan synd kallas i Bibeln ”förargelse”. Den leder nämligen till, att andra bliva benägna för det onda, vilket med ett gammalt ord kallas ”arghet”. (Jfr ”argan list”, ”i argt uppsåt”, ”den arge fienden”.) Man kan lätt bliva skuld till en annans synd, om man för oanständigt tal, ger dåligt exempel, lånar ut dåliga böcker, visar oanständiga bilder, icke iakttager ärbarhet i klädsel och uppträdande, eller om man för andra med sig till ställen, där ont förehaves. – Man kan också göra sig medskyldig i andras synder, när man berömmer deras synder, uppmuntrar dem att synda eller hjälper dem därvid. (Delaktighetssynder.) Föräldrar och överordnade göra sig skyldiga till delaktighetssynd, när de icke beivra och bestraffa barnens och de underordnades fel.
Ex.: Herodias var skuld till den helige Johannes Döparens mord; Saulus var medskyldig till den helige Stefanus’ stenande; Eli till sina söners synder.
Den, som förleder sin nästa till en dödssynd, är en själamördare.

146. Med vilka fruktansvärda ord varnar Jesus för förargelse?

Jesus säger: ”Ve, den människa, genom vilken förargelsen kommer!” (Matt. 18:7.) ”Den som förargar en av dessa små, som tro på mig, för honom vore det bättre, att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.” (Matt. 18:6.)
Ex. Den gamle Eleasar ville hellre dö, än giva ungdomen dåligt exempel.

147. Vad skall den göra, som har skadat sin nästa till kropp och själ?

Den, som har skadat sin nästa till kropp eller själ, måste såvitt möjligt åter gottgöra skadan.
Den, som förlett någon till synd, skall åtminstone bedja för honom. Ofta kan förledaren även genom råd, förmaning och i synnerhet genom gott föredöme åter hjälpa den andre på rätta vägen.
”Därav skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I haven kärlek inbördes.” (Joh. 13:35.)

 

Sjätte och nionde Guds bud.

”Du skall icke bedriva okyskhet!” ”Du skall icke begära din nästas hustru!”

Genom det sjätte och nionde budet skyddar Gud kyskhetens ovärderliga goda.

Blygsamhet och kyskhet.

148. Vad befaller oss Gud i sjätte och nionde buden?

Gud befaller oss i sjätte och nionde buden att i tankar, blickar, ord och handlingar alltid vara kyska och blygsamma.
Den, som vill förbliva kysk, måste framför allt vara blygsam.
Blygsam är den, som icke onödigtvis blottar, beskådar eller berör kroppsdelar, som skola vara betäckta. Den, som utan förnuftigt skäl gör sådant, är oblyg. – Intet, som är nödvändigt för att hålla kroppen ren och sund, är synd. Den, som tillfälligtvis råkar se något anstötligt, men genast bortvänder sin blick, syndar icke.
Så länge någon gör sig möda att förjaga okyska tankar och önskningar ur sinnet, äro de inga synder. – Tvivlar du, om något är okyskt, så fråga dina föräldrar eller din biktfader.

149. Varför skola vi med all iver bevara vår kyskhet?

Vi skola med all iver bevara vår kyskhet, emedan Gud alldeles särskilt älskar och belönar de kyska.
”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud!” (Matt. 5:8.) ”O, hur skönt är icke ett kyskt släkte,…hos Gud och människor hålles det i ära!” (Vish. 4:1.)

150. Vad skola vi göra för att förbliva kyska?

För att förbliva kyska, skola vi
1. följa Kristi maning: ”Vaken och bedjen!” (Mark. 14:38.)
2. arbeta och vara stränga mot oss själva.
1. Framför allt skola vi akta våra ögon. Till vakandet hör också, att vi genast från början motstå frestelserna. – Till bedjandet hör att ofta mottaga den heliga kommunionen och att vörda den renaste jungfrun Maria. Kyskhetens skyddshelgon äro även den helige Josef, den helige Aloisius och den heliga Agnes.
2. ”Lättjan är alla lasters moder.” – Sträng mot sig själv är t. ex. den, som efter uppvaknandet alltid genast stiger upp, den, som kuvar sitt begär efter läckerheter, den, som motstår ögonens och öronens nyfikenhet.

151. Vad måste vi undvika för att förbliva kyska?

För att förbliva kyska måste vi såvitt möjligt undvika allt, som kan uppväcka okyska önskningar eller okysk lust.
Vi skola icke onödigtvis åse, tänka på, åhöra, begära eller göra något, som är farligt för kyskheten.
Farliga för kyskheten äro: dåliga skrifter, tidningar och bilder; dåliga filmer, skådespel och danser; dåliga kamrater och vänner; oblyg klädsel och oanständig lek; sysslolöshet och förvekligande.

152. Varför skola vi alldeles särskilt fly okyskheten?

Vi skola alldeles särskilt fly okyskheten,
1. emedan den vanhelgar vår kropp, som skall vara den Helige Andes tempel,
2. emedan den ofta slutar med sjukdom, elände, vanära och en obotfärdig död.
”Tag dig till vara, min son, för allt slags okyskhet!” (Tob. 4:13) ”De otuktiga skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel.” (Upp. 21:8.)
Ex. Sodom och Gomorra blevo av Gud för okyskhets skull ödelagda av eld; David förleddes genom okyskhet till stora brott.
Mot kyskheten syndar:
1. den, som gör något okyskt (ensam eller med andra),
2. den, som frivilligt låter något okyskt ske med sig,
3. den, som frivilligt önskar att göra något okyskt eller vill förleda andra till okyskhet,
4. den, som utan tvingande skäl utsätter sig för stor fara att begå okyska synder.
Det är särskilt illa att förleda andra till den första synden emot kyskheten och att lära dem det onda; på den första synden följa vanligen flera.
”O, Maria, min drottning, ja min moder! Jag överlämnar mig helt och hållet åt dig, och till bevis på min hängivenhet ägnar jag åt dig i dag mina ögon, mina öron, min mun, mitt hjärta, helt och hållet mig själv. Då jag nu tillhör dig, o goda moder, så bevara och försvara mig som ditt barn och din egendom! Amen.”

 

Sjunde och tionde Guds bud.

”Du skall icke stjäla!” ”Du skall icke begära din nästas egendom!”

Genom sjunde och tionde buden skyddar Gud egendomen. Allt jordiskt gott tillhör närmast Gud, emedan han har skapat allt. Enligt Guds vilja kunna också människor besitta detta goda. Det är oriktigt att säga: ”egendom är stöld”. Vad någon rättmätigt förvärvat, det får han kalla sin egendom. Men vi måste göra räkenskap inför Gud över användningen av vår egendom.
Jesus sade: ”Samlen eder skatter i himmelen, där varken rost eller mal förstöra och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.” (Matt. 6:20.) De himmelska skatterna äro viktigare än de jordiska. Frälsaren själv var här på jorden fattig.
Vi kunna hava omsorg om penningar och egendom på ett Gud behagligt sätt.

1. Omsorg om jordiska ägodelar.

153. När är vår omsorg om penningar och egendom Gud välbehaglig?

Vår omsorg om penningar och egendom är Gud välbehaglig, när vi
1. redligt förvärva dem,
2. samvetsgrant handhava dem,
3. använda dem till goda gärningar.
1. Ex.: Tobias och killingen.
2. Sparsamhet är en kristlig dygd. – Vi skola icke vara slösaktiga men icke heller giriga. Genom omåttlighet i mat och dryck, i spel om penningar och vadhållning, genom överdriven klädlyx och annat slöseri hava många råkat i skuld, elände och vanära, ja, kommit till helvetet. Girighet gör hjärtat hårt mot de nödlidande, t. o. m. mot anhöriga.
3. ”Giv allmosor! Äger du mycket, så giv rikligt; om du äger litet, så dela gärna med dig av det lilla, du har!” (Tob. 4:7, 9.)

2. Främmande egendom.

Främmande egendom skall vara okränkbar för oss.

154. När är främmande egendom okränkbar för oss?

Främmande egendom är okränkbar för oss, när vi låta vår nästa behålla sitt och giva honom, vad honom tillhör.
Vi få icke hysa begär att på orättfärdigt sätt komma i besittning av vår nästas egendom (tionde budet). Ännu mycket mindre få vi på orättfärdigt sätt tillägna oss den eller självrådigt skada den.
Lånade och anförtrodda saker måste vi omsorgsfullt akta och i rätt tid återlämna. Vad någon är skyldig en annan, måste han punktligt fullgöra.

155. Vem försyndar sig mot sin nästas egendom?

Mot sin nästas egendom försyndar sig
1. den, som snattar, stjäl eller rånar,
2. den, som bedrager, förskingrar eller ockrar,
3. den, som av egen skuld skadar andras tillhörigheter,
4. den, som medverkar till dessa synder.
Stjäla = hemligen taga något; råna = med våld borttaga; bedraga = lura i handel och vandel, t. ex. genom falskt mått, falsk vikt eller falska penningar, genom dåligt arbete eller dålig vara, genom att sätta upp mera arbete på räkningen än som verkligen utförts eller flera varor än som lämnats; ockra = missbruka sin nästas nödläge till egen vinning.
Den, som behåller hittegods, och vet (eller lätt kunde få veta), vem det tillhör, är icke mycket bättre än en tjuv; likaså den, som icke återlämnar lånegods, och den, som icke betalar sina skulder, fast han med god vilja kunde göra det. – Även tjuvgodsgömmaren är lika dålig som tjuven. Tjuvgodsgömmare = den, som gömmer, mottager, köper eller säljer saker, som han vet vara stulna.

156. Vad har den att göra, som innehar främmande egendom eller som genom egen skuld skadat sådan?

1. Den, som innehar främmande egendom, måste återlämna den;
2. den, som genom egen skuld skadat sin nästas egendom, måste så gott han kan ersätta skadan.
Den, som deltagit i synd mot sjunde budet, kan också hava skyldighet att återlämna eller ersätta något. I tvivelsmål fråga din biktfader!

 

Åttonde Guds bud.

”Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa!”

Den, som avgiver falskt vittnesbörd, syndar mot sanningen och mot sin nästas heder. Genom åttonde budet förpliktar Gud oss till sannfärdighet samt skyddas nästans heder.

1. Sannfärdighet.

Gud är sanningen och älskar sannfärdighet. Den, som vill behaga Gud, måste vara sann i ord och gärningar.
Sannfärdig är den, som älskar sanningen, d. v. s. talar och handlar så, som han tänker i sitt hjärta.
Synder mot sannfärdigheten äro: att ljuga och att hyckla. Att ljuga är att med vett och vilja säga en osanning. Olika slag av lögn äro: skämtlögn, nödlögn, tjänstelögn (för att göra andra en tjänst), skadelögn.
Att hyckla är att förställa sig, t. ex. göra sig bättre, frommare, vänligare än man är. Hycklare voro de skenheliga fariseerna.
Den sannfärdige är icke bakslug eller falsk, och han flyr smicker.

157. Vad säger den Helige Ande om lögnen?

”Lögnaktiga läppar äro en styggelse för Herren.” (Ordsp. 12:22.)
”Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen.” (Ordsp. 12:19.)

2. Vår nästas heder.

”Ett gott namn är mer värt än stor rikedom.” (Ordsp. 22:1.) Vi böra därför hålla vår nästas goda namn lika heligt som hans egendom.

158. Varigenom skola vi helighålla vår nästas heder?

Vi skola helighålla vår nästas heder därigenom, att vi
1. gärna tänka och tala väl om honom,
2. endast av viktiga orsaker tala om hans fel.
1. ”Kärleken hyser icke agg.” (1 Kor. 13:5.)
2. ”Den, som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv.” (Ordsp. 13:3.)
Synder emot nästans heder begår
1. (i tanke) den, som utan tillräckligt skäl tänker illa om sin nästa;
2. (i ord) den, som onödigtvis blottar andras dolda fel (ärekränkning), den, som förstorar andras fel eller beskyller dem för obefintliga fel (förtal);
3. (i gärning) den, som offentligt skymfar andra.
Den, som med välbehag åhör tal emot sin nästas heder, gör sig skyldig till delaktighetssynd.

159. Vad måste den göra, som har skadat sin nästa till heder och ära?

Den, som har skadat sin nästa till heder och ära, måste gottgöra all tillfogad skada.
”Avhåll din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek.” (Ps. 33:14.)

 

Det förnämsta budet: Om kärleken.

Allt det, som hittills i tio Guds bud blivit utförligt behandlat, sammanfattas i budet om kärleken.

160. Hur lyder budet om kärleken?

Budet om kärleken lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta, av all din själ, av allt ditt förstånd och av alla dina krafter! Detta är det yppersta och främsta budet. Därnäst kommer ett, som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv!” (Mark. 12:30, 31; Matt. 22:37-39.)
”Gud är kärleken.” (1 Joh. 4:16.) Av kärlek har han givit oss sina bud. De äro givna till vårt bästa. Därför måste vi älska Gud tillbaka. – Den, som älskar Gud, gläder sig åt att tjäna honom och håller samvetsgrant hans bud. ”Den, som har mina bud och håller dem, han är den, som älskar mig.” (Joh. 14:21.) – Den, som älskar Gud, aktar och älskar även medmänniskorna. ”Vad helst I haven gjort en av dessa mina minsta bröder, det haven I ock gjort mig.” (Matt. 25:40.)

 

Kyrkans bud.

1. Du skall hålla de påbjudna helgdagarna!
2. Du skall alla sön- och helgdagar med andakt bevista den heliga mässan!
3. Du skall hålla de påbjudna fastedagarna och icke äta kött på abstinensdagarna!
4. Du skall åtminstone en gång om året bikta dina synder!
5. Du skall åtminstone en gång om året, vid påsktiden, mottaga den heliga kommunionen!
Kristus har sagt till apostlarna: ”Allt vad I binden på jorden, det skall ock vara bundet i himmelen”. (Matt. 18:18.) Därmed har han förlänat Kyrkans föreståndare rättighet att giva bud och straffa överträdelser. Han vill, att Kyrkans bud samvetsgrant skola hållas.

 

Kyrkans första bud.

”Du skall hålla de påbjudna helgdagarna!”

Även Kyrkan har fastställt dagar, på vilka arbetet skall vila. Det är de till Guds eller helgonens ära stiftade helgdagarna. Dessa måste helighållas på samma sätt som söndagarna.
De påbjudna helgdagarna kunna bliva oss till större nytta, om vi på dessa Herrens festdagar överväga de hemligheter, till vilkas åminnelse festerna äro instiftade. – På helgonens fester prisa vi Gud i hans trogna tjänare, vi åkalla dem och lägga deras dygder på hjärtat.
Åminnelsen av de stora händelserna i frälsningshistorien återkommer årligen i kyrkoåret.
Kyrkoåret börjar med första adventssöndagen.
Kyrkoårets tre huvudfester äro: jul, påsk och pingst.
Jul infaller alltid den 25 december; den är en orörlig fest. Påsk och pingst infalla icke alltid på samma månadsdagar; de äro rörliga fester. – Jul och påsk hava en förberedelsetid och en efterföljande festtid.
Julens förberedelsetid är advent (ankomst). Under dessa fyra veckor firas åminnelsen av den tid, under vilken Frälsaren längtansfullt väntades. (Violett färg i de kyrkliga dräkterna.) Vid jul fira vi, fulla av glädje, Frälsarens födelses fest. Juldagen kan varje präst tre gånger läsa den heliga mässan. Till julens efterföljande festtid höra också omskärelsefesten och Herrens uppenbarelses fest (nyårsdagen och trettondagen). Vid omskärelsen erhöll det gudomliga Barnet namnet Jesus.
Påskfesten har en avlägsnare, en närmare och en omedelbar förberedelsetid. Den avlägsnare förberedelsetiden är nionde, åttonde och sjunde söndagarna före påsk (septuagesima, sexagesima, quinquagesima). Den närmare förberedelsetiden börjar med askonsdagen. Den omedelbara förberedelsen omfattar de sista fjorton dagarna före påsk, den s. k. passionstiden (lidandestiden). Med palmsöndagen börjar den stilla veckan (dymmelveckan). (På passionssöndagen äro krucifix och altartavlor övertäckta – ”han dolde sig” –; på skärtorsdagen förstummas orgel och klockor efter Gloria, det allraheligaste Sakramentet borttages ur tabernaklet, på långfredagen frambäres icke det heliga Mässoffret; på påskaftonen viges elden, påskljuset och dopvattnet.) Den heliga påskhögtiden är kyrkoårets största fest, Kristi uppståndelses triumfdag. Till påskens efterföljande festtid höra vita söndagen och Kristi himmelsfärdsdag.
Femtio dagar efter påsk kommer pingsthögtiden.
På första söndagen efter pingst firas den allraheligaste Treenighetens fest, torsdagen därefter Kristi Lekamens fest, och fredagen efter Kristi Lekamens fests oktav firas Jesu Hjärtas fest.

 

Kyrkans andra bud.

”Du skall alla sön- och helgdagar med andakt bevista den heliga mässan!”

Genom detta bud har Kyrkan fastställt, på vad sätt sön- och helgdagar skola helighållas.
Det måste vara en hjärtesak för oss att med all andakt bevista det heliga och nåderika Mässoffret.

 

Kyrkans tredje bud.

”Du skall hålla de påbjudna fastedagarna och icke äta kött på abstinensdagarna!”

Med fasta menas att neka sig en avsevärd del av den dagliga födan. Det finnes påbjuden och frivillig fasta. Om den påbjudna fastan meddelas närmare i biskopens fastemandat.

161. Vari består den påbjudna fastan?

Den påbjudna fastan består däri, att man blott en gång om dagen intager en fullständig måltid.

162. Vilka dagar äro påbjudna fastedagar?

Påbjudna fastedagar äro vardagarna under fastetiden, kvatemberdagarna och vigiliedagarna.
Fastetidens söndagar och påskaftonens eftermiddag äro inga fastedagar. – Kvatemberdagarna äro en onsdag, fredag och lördag vid var och en av de fyra årstidernas början; vigiliedagarna, i Sverige två, äro dagarna (”aftnarna”) före jul och pingst.

163. Vem är förpliktad att hålla de påbjudna fastedagarna?

Varje katolik, som har fyllt tjugoett år och ännu icke börjat det sextionde, är förpliktad att hålla de påbjudna fastedagarna, om han icke erhållit dispens.
Från fastan äro fritagna:
1. sjuka, klena och konvalescenter;
2. sådana, som antingen förrätta tungt arbete eller genom att fasta skulle förhindras i uppfyllandet av sitt kalls plikter. – I tvivelaktiga fall bör man rådfråga biktfadern.
Abstinens betyder avhållsamhet. Abstinensdagar äro sådana dagar, på vilka vi skola avhålla oss från all köttmat.

164. Vilka dagar äro abstinensdagar?

Abstinensdagar äro årets alla fredagar, askonsdagen samt påskaftonen till kl. 12 på middagen.
Om påbjuden helgdag firas på en fredag, bortfaller abstinensen.

165. Vem är förpliktad att hålla abstinensdagarna?

Förpliktad att hålla abstinensdagarna är varje katolsk kristen, som fyllt sju år och icke är fritagen av något giltigt skäl.
Skäl, som fritaga från abstinensen, äro t. ex. sjukdom eller svår fattigdom.
Icke maten, som ingår genom munnen, orenar människan, utan det är olydnadens synd och oordnat matbegär, som befläcka själen.
Några dagar äro både faste- och abstinensdagar, nämligen askonsdagen, fastetidens fredagar, kvatemberveckornas fredagar och påskaftonen till klockan 12 på middagen.

166. Vartill äro faste- och abstinensdagarna anordnade?

Faste- och abstinensdagarna äro anordnade, på det att vi må
1. efterlikna Kristi och helgonens exempel,
2. göra bot för våra synder,
3. lättare tygla våra onda böjelser.
Under hela fastetiden och hela adventstiden är det förbjudet att anordna och bevista larmande och uppsluppna offentliga nöjen, särskilt danstillställningar. Vi skola särskilt under dessa botgöringstider tygla vår nöjes- och njutningslystnad.

 

Kyrkans fjärde bud.

”Du skall åtminstone en gång om året bikta dina synder!”

Den, som älskar sin själ, väntar icke länge med att bikta, så snart han haft olyckan att begå någon svår synd. – Ofta upprepad bikt är en hjälp till att undvika dödssynd. – Kyrkan fordrar, att vi åtminstone en gång om året bikta våra synder.

 

Kyrkans femte bud.

”Du skall åtminstone en gång om året, vid påsktiden, mottaga den heliga kommunionen!”

Kyrkan önskar, att vi ofta, ja dagligen gå till Herrens bord. Hon befaller, att vi åtminstone en gång om året skola mottaga den heliga kommunionen. Såsom lämplig tidpunkt härför har hon föreskrivit påsktiden.
Det är Kyrkans önskan, att alla skola mottaga påskkommunionen i sin egen församlings kyrka.

När man talar om Kyrkans bud, så menar man vanligtvis dessa fem bud. Men dessutom har Kyrkan inskärpt flera andra plikter, t. ex. att katoliker icke skola ingå äktenskap med icke katoliker, avhålla sig från ickekatolsk gudstjänst, icke läsa dåliga skrifter, och inträda i förbjudna föreningar, icke taga någon befattning med spiritistiska ”seancer”.
Den, som av helt fri vilja överträder något av Kyrkans bud i en viktig sak, begår en dödssynd.
Med tack till Gud jag städse vill
den sanna Kyrkan höra till,
från henne aldrig vika.

 

Kristlig levnadsvandel.

Samvetets röst.

167. Vad säger oss samvetets röst?

Samvetets röst säger oss vid varje handling, vad som är rätt och vad som är orätt.
Före handlingen manar vårt samvete oss att göra det goda och att undvika det onda. Efter handlingen berömmer det oss, när vi ha gjort det goda (gott samvete), och klandrar oss, när vi gjort något dåligt (ont samvete, samvetskval).
Den, som troget följer samvetets röst, är samvetsgrann. Åt den samvetsgranne skänker Gud glädje och frid; han har aldrig några samvetskval och är glad i medvetandet om sin goda gärning.
Den, som icke följer samvetets röst, blir samvetslös. Han kommer så småningom till allt större synder och slutligen till de grövsta laster. Ex. Judas kom från snikenhet först till stöld, sedan till oro, därefter till förräderi och slutligen till förtvivlan och självmord.
Det är alltid vår plikt att följa samvetet, när det säger till oss: detta goda måste du göra, eller: detta onda får du icke göra.
”Hav alltid ett gott samvete och du skall alltid hava frid!” (Kristi efterf.)

1. Det goda

Det goda är det, som står i överensstämmelse med Guds heliga vilja. En människa är god (i sedlig mening), om hon gärna gör Guds vilja. Ju mer en människas vilja överensstämmer med Guds, och ju större den kärlek är, som driver henne att göra Guds vilja, dess fullkomligare är hon.

Goda gärningar.

Varje kristen måste förrätta goda gärningar. Ty Jesus säger: ”Vart och ett gott träd bär god frukt”. (Matt. 7:17.) Därtill giver Gud sin hjälp och sin nåd.
Det finnes goda gärningar, som äro påbjudna (hit höra bland annat vårt kalls plikter), och sådana, som det står oss fritt att göra.

168. Vilka goda gärningar anbefaller den Heliga Skrift?

Den heliga Skrift anbefaller bön, fasta och allmosor med orden: ”Något gott är bön i förening med fasta och allmosor.” (Tob. 18:8.)
Som bön räknas alla fromhetsyttringar, som fasta varje självförnekelse, som allmosa varje yttring av kärlek till nästan.

Förtjänstfulla gärningar.

Såväl de föreskrivna som de fritt valda goda gärningarna kunna enligt Guds kärleksfulla löfte vara förtjänstfulla för himmelen. ”Samlen eder skatter i himmelen!” (Matt. 6:20.)

169. När äro våra goda gärningar förtjänstfulla för himmelen?

Våra goda gärningar äro förtjänstfulla för himmelen, endast när vi utföra dem i nådens tillstånd.
Våra goda gärningars förtjänstfullhet beror alltså på Kristi förtjänst. Ty först genom Kristi återlösning hava vi erhållit den hjälpande och heliggörande nåden och därmed förmågan till goda, förtjänstfulla gärningar.
Den katolska läran om de goda gärningarna förringar alltså icke Jesu Kristi återlösningsgärning, utan framhäver tvärtom dess nödvändighet och värde.
Våra goda gärningar kunna även utplåna timliga syndastraff.
De goda gärningar, som utföras i dödssyndens tillstånd, medföra icke någon lön i himmelen. De äro likväl nyttiga. För deras skull skänker Gud ofta åt syndaren jordisk lön eller nåd att omvända sig. Exempel: Daniel sade till Nebukadnessar: ”Gör dig fri från dina synder genom att göra gott och ifrån dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga!” (Dan. 4:24.) Ninives invånare ernådde genom sin botgöring, att Gud icke lät staden gå under, såsom han hotat.
”Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen!” (Matt. 5:12.)

Arbetsamhet.

Människan är född till att arbeta liksom fågeln till att flyga. Varje människa skall arbeta.
Det finnes kroppsarbete och tankearbete. Båda slagen äro värdefulla för det mänskliga samhället.

170. Varför skola vi arbeta?

Vi skola arbeta
1. emedan Gud påbjuder arbetet,
2. emedan arbetet medför välsignelse.
1. Gud säger: ”Sex dagar skall du arbeta!” (5 Mos. 5:13.) Aposteln Paulus säger: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta”. (2 Tess. 3:10.) Redan i paradiset måste Adam arbeta: ”han var satt till att bruka och bevara lustgården”. (1 Mos. 2:15.) Detta var visserligen endast en angenäm sysselsättning. Efter syndafallet sade Gud: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd!” (1 Mos. 3:19.) Arbetet blev en hård botgöring.
2. Arbetet medför timlig välsignelse: det håller kroppen och själen friska och sunda, det skyddar mot ledsnad och otillfredsställelse, det förskaffar oss det dagliga brödet och leder till välstånd. – Arbete medför välsignelse för evigheten: allt arbete, som vi utföra i den heliggörande nådens tillstånd, medför himmelsk lön; flitigt arbete skyddar mot många frestelser och synder; mödosamt arbete är en hälsosam botgöring.

171. Huru skola vi arbeta?

Vi skola arbeta flitigt, tåligt och ihärdigt.

Den goda avsikten.

172. När hava vi en god avsikt?

Vi hava en god avsikt eller mening, när vi genom vårt görande och låtande vilja tjäna Gud och ära honom.
Ju fullkomligare vår avsikt är, desto större är vår förtjänst för himmelen.
Aposteln Paulus skriver: ”Vare sig I äten eller dricken, eller vad helst annat I gören, så gören allt till Guds ära!” (1 Kor. 10:31.)

173. På vad sätt kunna vi i korthet uppväcka den goda avsikten?

Vi kunna i korthet uppväcka den goda avsikten med orden: ”Allt till Guds ära!” ”I Guds namn!” ”Ske Guds vilja!”
Eller också: ”I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn!” ”Jesus, för din skull!”
En from kristen uppväcker varje morgon den goda avsikten och förnyar den ofta under dagens lopp.
Om någon gör något tillåtligt i förvänd avsikt, säger man, att han har en ond (syndig) mening. För en sådan avsikt måste vi akta oss. Frälsaren talar mycket strängt härom. ”Hycklare” kallar han dem, som förrätta sina goda gärningar endast för att bliva sedda av människorna. ”Sannerligen, säger jag eder, de hava fått ut sin lön.” (Matt. 6:5.)
Det är i synnerhet viktigt, att vi helga vårt arbete genom en god avsikt, ty arbetet tager ju vår tid mest i anspråk.

Kristlig dygd.

I dopet erhålla vi anlag, som göra oss skickade att verka gott för himmelen. Dessa anlag kallas undfångna dygder. – Den, som ofta utför goda gärningar, förvärvar en viss skicklighet eller färdighet i det goda. Denna färdighet kallas förvärvad dygd.

174. Vilka dygder äro de viktigaste?

De viktigaste dygderna äro de tre gudomliga dygderna: tro, hopp och kärlek.
De kallas gudomliga dygder, emedan de på ett alldeles särskilt sätt förbinda oss med Gud.

175. När böra vi uppväcka de tre gudomliga dygderna?

Vi bör ofta uppväcka de tre gudomliga dygderna, i synnerhet vid morgon- och aftonbönen, i frestelse att fela mot dessa dygder och i livsfara.
De övriga dygderna kallas sedliga dygder. Det finns många sedliga dygder.

176. Vilka sedliga dygder har Kristus särskilt anbefallt oss?

Kristus har särskilt anbefallt oss de sedliga dygder, som nämnas i de åtta saligheterna.
De åtta saligheterna lyda:
1. ”Saliga äro de, som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.”
2. ”Saliga äro de saktmodiga; ty de skola besitta jorden.”
3. ”Saliga äro de, som sörja; ty de skola bliva tröstade.”
4. ”Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet; ty de skola bliva mättade.”
5. ”Saliga äro de barmhärtiga; ty dem skall vederfaras barmhärtighet.”
6. ”Saliga äro de renhjärtade; ty de skola se Gud.”
7. ”Saliga äro de fridsamma; ty de skola kallas Guds barn.”
8. ”Saliga äro de, som lida förföljelse för rättfärdighets skull; ty dem hör himmelriket till.”
1. I anden fattig är den, som håller sitt hjärta fritt från oordnad kärlek till det timliga goda och undviker girighet. Ex. Den helige Frans av Assisi.
2. De saktmodiga behärska vrede och hämndlystnad, t. o. m. då orätt vederfares dem. Ex. David gentemot Saul.
3. Till de sörjande, som Jesus saligprisar, höra alla, som hava en sann ånger över sina synder, de som hava hemlängtan till himmelen, och de, som villigt och botfärdigt bära sitt lidande. Ex. Den botfärdiga Magdalena.
4. De, som med allvarlig iver bemöda sig om sin själs välfärd, hungra och törsta efter rättfärdighet. Ex. Nikodemus.
5. De barmhärtiga hava medlidande med andras nöd och vilja avhjälpa den. Ex. Den helige Vincens av Paul, den heliga Elisabet.
6. Renhjärtade äro de, som icke befläcka sitt hjärta med dödssynder, i synnerhet icke med okyskhetens synder, och framför allt de, som sträva att hålla det fritt från frivilliga förlåtliga synder. Ex. Den helige Aloisius, den heliga Agnes.
7. Fridsamma äro de, som vinnlägga sig om frid; de sörja för att friden icke blir störd och att störd frid blir återställd. Ex. Abraham gentemot Lot.
8. Den, som angripes för den sanna trons skull eller för sin dygd, han lider förföljelse för rättfärdighets skull. Ex. De heliga apostlarna.

Fullkomlighet.

Den, som i allt handlar såsom kristlig dygd bjuder och som älskar Gud på ett särskilt innerligt och verksamt sätt, kallas fullkomlig. Varje kristen bör sträva efter att bliva fullkomlig; ty Jesus har sagt: ”Varen fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig!” (Matt. 5:48.)

177. Vem är den kristliga fullkomlighetens främsta förebild?

Den kristliga fullkomlighetens främsta förebild är Jesus Kristus själv, som har sagt: ”Vill du vara fullkomlig, så följ mig!” (Matt. 19:21.)
Andra förebilder äro helgonen. De hava efterföljt Kristus och visa oss, hur vi skola bliva allt bättre och fullkomligare.

178. Vad måste vi göra för att bliva fullkomliga?

För att bliva fullkomliga måste vi följa Jesu uppmaning: ”Om någon vill efterfölja mig, så förneke han sig själv!” (Luk. 9:23.)
Genom den kristliga självförnekelsen (självövervinnelsen) tyglas våra onda böjelser; den av förnuftet ledda viljan säger offervilligt ”nej”, när egenkärleken begär något dåligt eller ofullkomligt.
Den, som vill bliva fullkomlig, skall dessutom ofta tänka på Guds närvaro, gärna bedja, ivrigt lyssna till Guds ord (samt, då tillfälle bjudes, också deltaga i exercitier och andra religiösa övningar), ofta kommunicera, så mycket som möjligt undvika den förlåtliga synden och vara trogen i det lilla.
”Den, som är trogen i det minsta, han är ock trogen i det större.” (Luk. 16:10.)
Jesus har i Evangeliet även tillrått särskilda medel till fullkomlighet; dessa kallas de evangeliska råden.

179. Vad anbefaller Jesus i de evangeliska råden?

I de evangeliska råden anbefaller Jesus dem, som särskilt vilja efterfölja honom:
1. frivillig fattigdom,
2. kysk levnad i ogift stånd,
3. ständig lydnad mot andlig överhet.
Ordensfolk förplikta sig genom heliga löften att följa dessa tre evangeliska råd och så beständigt sträva efter fullkomlighet.
”Vandra inför mig och var fullkomlig!” (1 Mos. 17:1.)

2. Det onda.

Det verkliga och egentliga onda är synden.
Timligt ont, såsom sjukdom, lidande eller motgång, är icke något verkligt ont, utan skall efter Guds kärleksfulla avsikter tjäna till vårt sanna väl.

Frestelsen.

Djävulen, världen och begärelserna locka oss ofta till synd. En sådan lockelse till det onda kallas frestelse.
Det finnes självförvållade och oförvållade frestelser. Här är det huvudsakligen fråga om oförvållade frestelser.
Gud tillstädjer frestelserna för att hålla oss i ödmjukhet och giva oss tillfälle till förtjänstfull kamp.

180. När blir frestelsen en synd?

Av frestelsen blir en synd, när vi i vilja eller handling samtycka.

181. Vad måste vi göra för att övervinna frestelserna?

För att övervinna frestelserna måste vi bedja och från början motstå dem. Jesus säger: ”Vaken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse!” (Mark. 14:38.)
Särskilda medel mot frestelserna äro: att avlägsna sig från det onda tillfället, förrätta en kort bön och göra det heliga korstecknet, tänka på andra saker och allvarligt sysselsätta sig med något annat.

182. Vartill gagnar oss varje övervunnen frestelse?

Varje övervunnen frestelse giver oss kraft till nya strider och förvärvar oss lön av Gud. ”Stån emot djävulen, så skall han fly bort från eder.” (Jak. 4:7.)

Synden.

183. Vem begår en synd?

En synd begår den, som med vett och vilja överträder ett Guds bud.
Även den, som icke rättar sig efter Kyrkans bud, föräldrars eller förmäns föreskrifter, överträder ett Guds bud, nämligen det fjärde.
Man kan synda: 1. genom onda tankar, ord och gärningar, 2. genom underlåtande av det goda, som man är förpliktad att göra (underlåtenhetssynd).
Man kan synda i sitt inre, utan att till det yttre begå något ont. De inre synderna kallas tankesynder. De flesta tankesynder begås därigenom, att någon vill göra något ont eller gläder sig över, att han gjort det eller över att göra det. För övrigt är det redan synd att onödigtvis frivilligt tänka på onda ting, som locka till synd.
Icke alla synder äro lika fördärvliga, det finnes svåra synder, dödssynder, och mindre synder, som kallas förlåtliga synder.
Kristus liknar somliga synder vid ”grand”, andra vid ”bjälkar”. (Matt. 7:3.)

Dödsssynden.

184. Vem begår en dödssynd?

En dödssynd begår den, som alldeles frivilligt överträder ett Guds bud i en viktig sak.
”Alldeles frivilligt” kallar man det, som sker med fullt vett och fri vilja.
Vi böra frukta och undvika dödssynden såsom det största onda.
Dödssynden är det största onda, emedan den är en svår orätt mot Gud och den största olycka för människan.

185. Varför är dödssynden en svår orätt mot Gud?

Dödssynden är en svår orätt mot Gud, emedan den är
1. en fräck olydnad mot Herren,
2. en skändlig otacksamhet mot vår störste välgörare,
3. en skymflig förolämpning mot Guds majestät.
3. Förolämpningen är skymflig, emedan man genom dödssynden avsäger sig den oändlige Guden för något jordiskt gott.
Dödssynden är så fördärvbringande, att Jesus Kristus måste lida och dö för att frälsa oss från dess förfärliga följder.

186. Varför är dödssynden den största olycka för människan?

Dödssynden är den största olycka för människan,
1. emedan den berövar människan den heliggörande nåden och alla förtjänster för himmelen;
2. emedan den ådrager människan timliga straff och evig fördömelse.
”De, som göra synd, äro fiender till sin egen själ.” (Tob. 12:10.) – Om den, som är i dödssyndens tillstånd, gäller ordet: ”Du har det namnet om dig, att du lever, men du är död”. (Upp. 3:1.)
Hur mycken olycka en enda dödssynd kan medföra, se vi av änglarnas synd och av våra stamföräldrars synd.
Om någon ofta begår samma synder, så blir det onda honom till en vana, han blir lastfull.
Den, som avvisar Guds nåd och framhärdar i de svåra synderna, blir blind för sanningen och förhärdad för goda väckelser; han hemfaller åt förblindelse och förstockelse.
En obotfärdig, förstockad syndares slut är förskräckligt. ”Deras ände skall svara emot deras gärningar.” (2 Kor. 11:15.)

Den förlåtliga synden.

De mindre synderna kallas förlåtliga synder, emedan de lättare (d. v. s. utan bikt) kunna förlåtas.

187. Vem begår en förlåtlig synd?

En förlåtlig synd begår
1. den, som i en mindre viktig sak frivilligt överträder ett Guds bud,
2. den, som visserligen i en viktig sak men dock icke fullt frivilligt överträder ett Guds bud.

188. Varför böra vi noga undvika även den förlåtliga synden?

Vi böra noga undvika även den förlåtliga synden,
1. emedan även den förolämpar Gud;
2. emedan den ofta ådrager oss strängt straff;
3. emedan den så småningom leder till svåra synder.
”Hav Herren, vår Gud, alltid i dina tankar, och låt dig icke förledas till att synda och överträda hans bud!” (Tob. 4:6.)

”Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till!” (Pred. 12:13.)