III. Nådemedlen

Nåden
De heliga sakramenten
Dopet
Bekräftelsen (konfirmationen)
Altarets allraheligaste sakrament
Botens sakrament
Avlaten
Sista smörjelsen
Prästvigningen
Äktenskapets sakrament
Sakramentalierna
Bönen
Fader vår
Hell dig Maria
Processioner, vallfärder och brödraskap
Kristlig dags- och levnadsordning
 
  

Tredje huvudstycket

Nådemedlen

Jesus säger: ”Mig förutan kunnen I intet göra”. (Joh. 15:5.)
Av egen kraft kunna vi icke tro och icke heller hålla buden, så som det är nödvändigt för att vinna salighet; därtill behöva vi gudomlig nåd.
Kristus har förvärvat oss nåden, den Helige Ande meddelar oss den.
 
 

Nåden.

Nåd kalla vi varje inre gåva, som Gud förlänar oss till vårt eviga väl.
Det finnes två slags nåd: den hjälpande nåden och den heliggörande nåden.

1. Den hjälpande nåden.

189. Vad verkar Gud i oss genom den hjälpande nåden?

Genom den hjälpande nåden upplyser Gud vårt förstånd och påverkar vår vilja, för att vi må undvika det onda och göra det goda.
Syndaren behöver den hjälpande nåden för att kunna bliva rättfärdig, och den redan rättfärdige behöver den för att alltjämt förbliva rättfärdig och för att kunna verka för himmelen.
Den hjälpande nåden är så nödvändig för oss, att vi utan den icke kunna börja, fortsätta eller fullborda det ringaste till vår salighet. ”Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning.” (Fil. 2:13.)

190. Hur mycken nåd erhåller varje människa?

Varje människa erhåller så mycken nåd, att hon kan bliva salig; dock få icke alla lika mycken nåd från Gud.
”Gud vill, att alla människor skola bliva saliga.” (1 Tim. 2:4.)
Den, som flitigt brukar de av Gud förordnade medlen, får riklig nåd. Sådana medel äro de heliga sakramenten och bönen (nådemedlen).

191. Vad måste vi göra, för att nåden verkligen skall hjälpa oss?

Vi måste medverka med nåden och få icke motstå den; aposteln Paulus säger: ”Vi förmana eder att icke så mottaga Guds nåd, att den bliver utan frukt.” (2 Kor. 6:1.)
”O, att I viljen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan!” (Ps. 94:8.)
Viktigt är, att vi troget medverka även i ringa ting. Ex. De båda ogärningsmännen.
Kristus säger: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp. 3:20.)

2. Den heliggörande nåden.

Heliggörande kallas den nåd, som gör oss heliga och Gud välbehagliga.

192. Vad verkar den heliggörande nåden i oss?

Den heliggörande nåden gör oss till Guds barn och till himmelens arvingar.
Den heliggörande nåden är själens övernaturliga liv. – Kristus kallar den bröllopsklädnaden, utan vilken ingen får komma in till det himmelska gästabudet. (Matt. 22.) – Den kallas även Guds barnaskap.
Vi mottaga den heliggörande nåden först genom det heliga dopet.
Den Helige Ande kommer till oss med den heliggörande nåden och drager med den in i själen för att bo där. ”Veten I icke, att I ären Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?” (1 Kor. 3:16.)
Den heliggörande nåden är den dyrbaraste skatt, vi kunna äga på jorden. Därför måste det vara vår största omsorg att icke förlora den, utan fastmer ständigt föröka den och snarast möjligt återvinna den, om den gått förlorad.

193. Varigenom går den heliggörande nåden förlorad?

Den heliggörande nåden går förlorad genom dödssynden.
Denna synd kallas dödssynd, emedan den dödar själens övernaturliga liv.

194. Varigenom återvinnes den heliggörande nåden?

Den heliggörande nåden återvinnes:
1. genom botens sakrament,
2. genom en fullkomlig ånger.
Den, som genom en fullkomlig ånger har återvunnit nåden, måste dock bekänna de svåra synderna i nästa bikt.

195. Varigenom förökas den heliggörande nåden?

Den heliggörande nåden förökas genom de heliga sakramenten och genom varje god gärning, som vi förrätta i nådens tillstånd.
”Sen, vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed, att vi kallas och äro Guds barn.” (1 Joh. 3:1.) ”Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar.” (Rom. 8:17.)
 
 

De heliga sakramenten.

196. Vilka äro de sju heliga sakramenten?

De sju heliga sakramenten äro: 1. dopet, 2. bekräftelsen, 3. Altarets allraheligaste sakrament, 4. boten, 5. sista smörjelsen, 6. prästvigningen, 7. äktenskapet.
I fornkyrkan meddelades de tre första sakramenten omedelbart efter varandra; därför uppräknas de fortfarande i denna ordningsföljd.

197. Vilka tre ting höra till ett sakrament?

Till varje sakrament höra följande tre ting: 1. det yttre tecknet, 2. den inre nåden, 3. instiftelsen genom Jesus Kristus.
De heliga sakramenten äro av Jesus Kristus instiftade till vår helgelse. Av honom erhålla de yttre tecknen den därtill erforderliga kraften.
Vid de heliga sakramentens meddelande förekomma utom de av Jesus förordnade tecknen även andra sinnebildliga handlingar. Dessa äro anordnade av Kyrkan och kallas ceremonier. De skola hänvisa på nådegåvorna, som vi erhålla i sakramenten, och skola tillika hos de troende väcka vördnad och andakt.
Varje sakrament meddelar oss heliggörande och hjälpande nåd. De hjälpande nådegåvorna äro hos de olika sakramenten olikartade.

198. Huru måste vi mottaga de heliga sakramenten?

Vi måste mottaga de heliga sakramenten värdigt.
Vi mottaga de heliga sakramenten värdigt om vår själ är i det tillstånd, som sakramentet fordrar. Vid de flesta sakramenten är den heliggörande nådens tillstånd nödvändigt för ett värdigt mottagande; dopet meddelar densamma; boten återskänker oss den.
Den, som medvetet mottager ett sakrament ovärdigt, begår ett helgerån.

199. Vilka sakrament kunna mottagas endast en gång?

Dopet, bekräftelsen och prästvigningen kunna mottagas endast en gång.
Vart och ett av dessa tre sakrament giva själen ett outplånligt särmärke: dopet särmärket av en Kristi lärjunge, bekräftelsen särmärket av en Kristi stridsman, prästvigningen särmärket av en Kristi präst.
”Förstode du blott Guds gåva!” (Joh. 4:10.)
 
 

Dopet.

Ordet dop kommer av neddoppa. Fordom meddelades dopet genom neddoppning.

209. Med vilka ord har Kristus påbjudit dopet?

Kristus har bjudit apostlarna: ”Gören alla folk till lärjungar och döpen dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn!” (Matt. 28:19.)

201. På vad sätt meddelas dopet?

Den döpande gjuter vatten över dens huvud, som skall döpas, i det han samtidigt uttalar orden: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”
Vid nöddop sker endast detta, med vid det högtidliga dopet tillkomma även andra ceremonier.
För dopets giltighet är vanligt (naturligt) vatten tillräckligt. Vid det högtidliga dopet användes dopvatten, som blivit vigt på påskaftonen eller pingstaftonen.

202. Vad verkar dopet?

Dopet utplånar alla synder och syndastraff, meddelar det övernaturliga livet samt hjälpande nåd till att bevara det.
Först och främst utplånas arvsynden genom dopet.
Emedan dopet gör oss till Guds barn, kallas det också pånyttfödelsens sakrament.
Tillika med den heliggörande nåden emottaga vi i det heliga dopet även de övernaturliga dygderna.
Genom dopet bliva vi kristna. Dopet är därför det första sakramentet: före dopet kan man icke giltigt mottaga något annat sakrament. Dopet är tillika det nödvändigaste sakramentet.

203. Varför är dopet det nödvändigaste sakramentet?

Dopet är det nödvändigaste sakramentet, emedan Jesus har sagt: ”Om en människa icke bliver född på nytt av vatten och den Helige Ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.” (Joh. 3:5.)
Utan dopet kan ingen bliva salig. Därför vill Kyrkan, att de nyfödda barnens dop icke skall uppskjutas länge. Man kan endast en gång giltigt döpas.
Den, som utan egen skuld icke fått mottaga dopet, kan även bliva salig genom det andliga dopet eller genom blodsdopet. Med andligt dop menas en fullkomlig ånger med den allvarliga åstundan att i alla punkter uppfylla Guds vilja. Med blodsdop menas martyrdöden för Kristi skull.

204. Vem kan döpa giltigt?

Varje människa kan döpa giltigt; dock skall, utom i nödfall, en av församlingens präster döpa.

205. Vad lovar dopbarnet genom faddrarna?

1. Dopbarnet avsäger sig satan och all synd samt lovar att leva ett kristligt liv;
2. det bekänner den gudomliga läran och lovar tro på den.
Dopbarnets löfte antages av Gud; sålunda slutes liksom ett förbund. Därför sjunga vi: ”Fast stånda skall mitt dopförbund”.
Faddrarna skola vara goda katoliker, ty de skola, om det är av nöden, se till, att barnet undervisas och väl uppfostras i den katolska religionen. – Faddrarna bliva liksom dopbarnets andliga föräldrar. (Andlig släktskap.)
 – De kunna icke ingå äktenskap med sitt gudbarn.

Dophandlingens förlopp.

1. Före dopet.
1. Barnet får ett namn efter ett helgon, som så blir dess beskyddare och förebild.
2. Prästen blåser tre gånger på barnets ansikte. Härigenom antydes den onde andens utdrivande. Därpå giver prästen barnet salt såsom sinnebild av den kristliga visheten.
3. I den treenige Gudens namn befaller prästen högtidligen satan att gå ut ur barnet.
4. Barnet föres in i kyrkan.
5. Barnets öron och näsa beröras med saliv (Mark. 7:33) till tecken på att dess andliga sinne må öppna sig för den himmelska sanningen.
6. Doplöftet avlägges genom faddrarna.
7. Barnet smörjes på bröstet och mellan skuldrorna med helig olja. Denna smörjelse angiver, att dopet stärker oss till att övervinna de onda frestelserna och att bära Kristi buds ok.
8. Nu följer det egentliga meddelandet av dopet (fråga nr 201).

2. Efter dopet.
1. Prästen smörjer barnet på hjässan med krisma (olivolja blandad med balsam) för att beteckna, att det nu har blivit en kristen och att dess själ är smord med den Helige Andes nåd.
2. Prästen lägger på barnet en vit klädnad (sinnebild av den undfångna oskulden) och räcker det ett brinnande ljus (sinnebild av tron och de goda gärningar, som den döpte nu skall låta lysa såsom ett ljus).
Också till dig har prästen sagt i det heliga dopet: ”Tag emot den vita klädnaden och frambär den obefläckad inför vår Herres Jesu Kristi domstol, på det du må vinna det eviga livet!”
 
 

Bekräftelsen (konfirmationen).

206. Vad berättar den Heliga Skrift om bekräftelsen?

Den Heliga Skrift berättar, att redan apostlarna meddelat bekräftelsen.
Vi läsa: ”Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra, att Samaria hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. Och när dessa kommo dit, bådo de för dem, att de måtte undfå den Helige Ande; ty han hade ännu icke kommit över någon av dem, utan de voro endast döpta i Herrens Jesu namn. De lade då händerna på dem, och de undfingo den Helige Ande.” (Apg. 8:14-17.)
Makt att bekräfta hava biskoparna; dock kan påven förläna denna makt även åt en präst.

207. På vad sätt meddelas bekräftelsen?

Biskopen lägger handen på konfirmanden och smörjer hans panna med krisma, i det han säger: ”Jag tecknar dig med korsets tecken och bekräftar dig med frälsningens krisma i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”

208. Vad verkar bekräftelsen?

Bekräftelsen meddelar oss den Helige Ande, på det att vi ståndaktigt må bekänna vår tro och tappert bekämpa vår frälsnings alla fiender.
Frälsningens fiender äro: 1. det onda begäret, 2. den onda världen, 3. den onde fienden. Mot alla tre styrkas vi genom den heliga bekräftelsen men särskilt mot den onda världen. Denna vill genom lockelser, hotelser och förföljelser draga oss bort från Kristus och hans Kyrka. Därför måste vi kämpa mot världen, i det vi utan människofruktan bekänna och troget efterleva vår katolska tro.
Bekräftelsen är visserligen icke nödvändig för saligheten, det vore dock en synd, om man av likgiltighet icke ville mottaga detta sakrament.

209. Hur skall konfirmanden förbereda sig?

Konfirmanden skall
1. flitigt bevista konfirmationsundervisningen,
2. ivrigt bedja om den Helige Andes gåvor,
3. värdigt bikta och kommunicera.
Efter den heliga bekräftelsen skall man innerligt tacka Gud för den mottagna nåden och lova honom att leva och dö som en tapper Kristi stridsman.
Konfirmationsfaddern åtager sig inför Gud plikten att med råd och dåd bistå gudbarnet i den andliga striden.
Konfirmationsdagen bör tillbringas fromt och stilla.

Bekräftelsens förlopp.

1. Först lyfter biskopen sina händer över alla konfirmanderna och nedkallar den Helige Andes gåvor över dem.
2. Sedan meddelar biskopen den heliga bekräftelsen åt var och en (fråga nr 207). Härvid lägger konfirmationsfaddern sin hand på konfirmandens axel. – Korset på pannan betyder, att den konfirmerade tillhör Kristus och icke skall blygas för sin tro. ”Jag blyges icke för Evangelium.” (Rom. 1:16.)
Därefter giver biskopen konfirmanden ett lätt slag på kinden. För Jesu namns skull skall den konfirmerade tåligt bära alla slags förödmjukelser och så finna den sanna friden; det säga biskopens ord: ”Frid vare med dig.”
3. Till slut beder biskopen ännu en gång över alla konfirmanderna och meddelar dem en högtidlig välsignelse.
”Stån fasta i tron, handlen som män, varen starka.” (1 Kor. 16:13.)
 
 

Altarets allraheligaste sakrament.

Altarets sakrament är det heligaste och nåderikaste av de heliga sakramenten, emedan Kristus själv är där närvarande.

210. Med vilka ord har Kristus utlovat Altarets sakrament?

Dagen efter den första underbara brödförökningen sade Jesus till judarna: ”Det bröd, som jag skall giva eder, är mitt kött för världens liv.” Då tvistade judarna sinsemellan och sade: Huru kan denne giva oss sitt kött att äta? Men Jesus sade till dem: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, skolen I icke hava livet i eder. Den, som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har det eviga livet, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. Ty mitt kött är sannskyldig föda, och mitt blod är sannskyldig dryck. (Joh. 6:52-56.)

211. På vad sätt har Jesus instiftat Altarets sakrament?

Vid den sista nattvarden tog Jesus brödet, välsignade, bröt det och gav det åt sina lärjungar, sägande: ”Tagen och äten, detta är min lekamen, som varder utgiven för eder.” – Sammalunda tog han ock kalken, välsignade och gav den åt sina lärjungar, i det han sade: ”Dricken härav alla, ty detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som för eder och för många varder utgjutet till syndernas förlåtelse.” – ”Gören detta till min åminnelse!” (Matt. 26:26-28; Mark. 14:22-24; Luk. 22:19-20; 1 Kor. 11:24-25.)
På skärtorsdagen fira vi instiftelsen av Altarets sakrament, men dess huvudfest är Kristi Lekamens fest.

212. Vad skedde vid Jesu ord: ”Detta är min lekamen – detta är mitt blod”?

Vid Jesu ord: ”Detta är min lekamen – detta är mitt blod” förvandlades bröd och vin till hans lekamen och hans blod; men gestalterna av bröd och vin blevo kvar.
Med ”gestalterna” av bröd och vin förstås allt, vad vi med våra sinnen förnimma av bröd och vin: utseende, smak, lukt o. s. v.

213. Vilken makt gav Jesus sina apostlar med orden: ”Gören detta till min åminnelse!”?

Med orden: ”Gören detta till min åminnelse” gav Jesus sina apostlar makten att förvandla bröd och vin till hans heliga lekamen och blod.

214. Till vilka har förvandlingsmakten övergått från apostlarna?

Förvandlingsmakten har övergått från apostlarna till deras efterträdare i prästämbetet.

215. När utöva prästerna förvandlingsmakten?

Prästerna utöva förvandlingsmakten i den heliga mässan, när de över bröd och vin uttala Kristi ord: ”Detta är min lekamen – detta är mitt blod.”
Denna del av den heliga mässan kallas förvandlingen, emedan bröd och vin där förvandlas till Kristi lekamen och blod.
Före förvandlingen äro på altaret bröd och vin, efter förvandlingen Jesu Kristi sanna lekamen och sanna blod.
Jesus förblir närvarande i det heliga Sakramentet, så länge gestalterna av bröd och vin finnas kvar.
I Altarets allraheligaste sakrament bjuder oss Frälsaren en trefaldig, ofattbart stor välgärning: 1. han förnyar i den heliga mässan sitt korsoffer, 2. han vill i den heliga kommunionen vara vår själaspis, 3. han bor hos oss i tabernaklet, fastän han är uppfaren till himmelen.

1. Det heliga Mässoffret.

Att offra betyder att frambära en synlig gåva åt Gud för att ära honom såsom vår högste Herre.
Ordet ”offer” kan hava en dubbel betydelse:
1. offerhandlingen: frambärandet av gåvor och
2. offergåvan: den framburna gåvan.
Så länge det funnits människor, har det också funnits offer. I det Gamla förbundet voro sådana förordnade av Gud själv. Dessa voro tillika förberedande sinnebilder till det Nya förbundets offer.

216. Vilket är det Nya förbundets offer?

Det Nya förbundets offer är Kristi korsoffer, som förnyas i varje helig mässa.
Med korsoffret skulle icke allt offrande upphöra i det Nya förbundet. Därför har Kristus velat, att hans blodiga korsoffer skulle på oblodigt sätt förnyas intill världens ände. Korsoffret och det heliga Mässoffret är samma offer; vid båda finna vi samma offergåva och samma offerpräst. Skillnaden består däri, att Kristus på korset offrat sig på blodigt sätt, men på altaret offrar sig på oblodigt sätt, emedan han icke mera lider och dör.

217. Vad är alltså det heliga Mässoffret?

Det heliga Mässoffret är det Nya förbundets beständiga, oblodiga offer, i vilket Kristus genom prästens händer frambär sig under brödets och vinets gestalter åt sin himmelske Fader.

218. Med vilka ord förutsades det heliga Mässoffret redan i det Gamla förbundet?

Det heliga Mässoffret förutsades med orden: ”Från solens uppgång ända till dess nedgång skall mitt namn vara stort bland folken, ty överallt skall åt mitt namn offras och frambäras ett rent spisoffer.” (Mal. 1:11.)
En förebild till det heliga Mässoffret var Melkisedeks offer. ”Du är präst evinnerligen enligt Melkisedeks ordning.” (Ps. 109:4.)

219. Med vilka ord har Jesus instiftat det heliga Mässoffret?

Vid den sista nattvarden instiftade Jesus det heliga Mässoffret med orden: ”Gören detta till min åminnelse”. (Luk. 22:19.)
Jesus har instiftat det heliga Mässoffret
1. för att alltjämt på det fullkomligaste sätt ära sin himmelske Fader och
2. för att göra oss delaktiga av korsoffrets frukter.
1. Det heliga Mässoffret är det fullkomligaste lov-, tack-, försonings- och böneoffer.
2. Det heliga Mässoffret förlänar hjälpande nåd till våra själars frälsning och särskilt till syndarnas omvändelse; syndastraff efterskänkas, den gudomliga vreden blidkas, våra böner bliva verksamt understödda. En ofattbart rik välsignelse strömmar genom det heliga Mässoffret ned över hela världen.

220. Åt vem frambäres det heliga Mässoffret?

Det heliga Mässoffret frambäres åt Gud allena.
Vid det heliga Mässoffret hava vi även helgonen i åtanke och detta på tvåfaldigt sätt:
1. vi tacka Gud för de nådegåvor han förlänat helgonen,
2. vi bedja honom, att han för helgonens skull må vara även oss nådig.

221. För vem frambäres det heliga Mässoffret?

Det heliga Mässoffret frambäres för hela Kyrkan, för levande och döda.
En särskild andel i det heliga Mässoffrets frukter hava framför allt de, för vilka det närmast frambäres, vidare prästen, som frambär offret, och de troende, vilka andäktigt förena sig med honom i dess frambärande.
Varje katolik kan bedja prästen att frambära det heliga Mässoffret i en viss bestämd mening, t. ex. för en sjuks tillfrisknande, för hjälp i en svårighet, till tacksägelse för mottagna välgärningar, till ett helgons ära, för en avlidens själaro. För att sålunda i viss mån kunnna kalla mässan sin egen, är det gammal hävd, – i de olika stiften reglerad genom särskilda stadgar – att man giver prästen en allmosa (ett ”stipendium”), som motsvarar en dags underhåll. Detta stipendium får givetvis icke uppfattas såsom ”priset på mässan”, utan som sagt, enligt gammal hävd såsom en allmosa.

222. Vilka huvuddelar har den heliga mässan?

Den heliga mässan har tre huvuddelar:
1. offringen eller vigningen,
2. förvandlingen,
3. kommunionen.

Kort förklaring av den heliga mässan.

Altaret viges av biskopen; i dess mitt vila reliker av heliga martyrer.
I. Altarets utsmyckning för den heliga mässan:
1. krucifixet (påminner om korsoffret),
2. de brinnande ljusen (påminner om Jesus, världens ljus),
3. de vita altardukarna.
II. De heliga kärlen äro:
1. patenan,
2. kalken.
III. Den prästerliga dräkten erinrar oss om att prästen vid altaret såsom Kristi ställföreträdare firar en hög och helig hemlighet. Prästen påkläder sig i följande ordning:
1. humeralet, skulderduken (symbol för inre samling),
2. alban, den långa vita klädnaden (symbol för renhet),
3. cingulum, skärpet (symbol för självförnekelse),
4. manipeln, på vänstra armen (symbol för apostolisk möda),
5. stolan, korslagd över bröstet (symbol för prästerlig makt),
6. casulan, mässhaken (symbol för Kristi Guds ok, som göres lätt genom kärlek till Gud).
IV. Även de olika färgerna på de liturgiska kläderna hava sin betydelse.
Vitt betyder oskulden och den andliga glädjen (vår Herres fester, Guds Moders fester, änglarnas, bekännarnas och jungfrurnas fester);
Rött är eldens och blodets färg (pingst, martyrernas fester);
Grönt betyder hoppet om det eviga livet (söndagarna efter trettondagen och söndagarna efter pingst);
Violett är ödmjukhetens och botens färg (advent och fastan);
Svart betecknar sorg (långfredagen och själamässorna).
V. Den heliga mässan läses på latin,
1. emedan detta språk härstammar från Rom, kristenhetens medelpunkt,
2. emedan detta språk icke förändras under tidernas lopp såsom de levande språken,
3. emedan därigenom även i gudstjänsten Kyrkans enhet och enighet över hela världen framställes och befordras.
VI. Betydelsen av vissa ceremonier, som ofta förekomma:
1. bugning: tecken på ödmjuk vördnad,
2. knäböjning (inför det heliga Sakramentet): tecken på tillbedjan,
3. utbredande av armarna: tecken på bönfallande,
4. slående för bröstet: tecken på skuld och ånger,
5. kyssande av altaret: tecken på kärlek till Kristus och vördnad för helgonens reliker,
6. växelbön: Dominus vobiscum = Herren vare med eder, – et cum spiritu tuo = och med din ande.

Från mässans början till offringen.
(den förberedande mässan)
1. Prästen beder vid det nedersta altarsteget växelvis med mässtjänaren en psalm, trappstegsbönen. Därtill ansluter sig den allmänna syndabekännelsen (Confiteor) och en bön om förlåtelse.
Bed andäktigt och ödmjukt ”Ånger och föresats”!
2. Prästen stiger upp till altaret, kysser mitten av detta och beder på höger sida ingångsversen (Introitus). Höger sida kallas också epistelsidan.
3. Nu följer mitt för altaret Kyrie eleison (Herre, förbarma dig över oss), varvid var och en av de tre gudomliga personerna tre gånger anropas om förbarmande. Bed tyst: ”Herre, förbarma dig över oss; Kristus, förbarma dig över oss; Herre, förbarma dig över oss!”
4. Vanligen ansluter sig härtill Gloria (Ära vare Gud i höjden). Här kan du erbjuda åt Gud den heliga mässan såsom lov-, tack-, försonings- och böneoffer.
5. Efter Dominus vobiscum går prästen över till epistelsidan och beder med utbredda armar kyrkobönen (kollekten) för gemensamma angelägenheter. Bed för dina angelägenheter och för hela Kyrkan!
6. Hittills ha vi vänt oss i bön till Gud, nu talar Gud till oss i episteln och evangeliet. Episteln (brev) är oftast tagen ur apostlarnas brev.
7. Efter episteln bäres mässboken över till andra sidan av altaret (evangeliesidan). Evangeliet är hämtat ur något av de fyra evangelierna. Vid Evangeliet resa sig alla upp och teckna pannan, munnen och bröstet med det lilla korstecknet. Detta skall betyda, att vi vilja fast tro på Evangeliet, öppet bekänna det och troget bevara det i hjärtat till efterlevnad, d. v. s. att tankar, ord och gärningar skola helgas.
8. Ofta, och alltid på söndagarna, följer nu Credo, (den nicenska trosbekännelsen) vid altarets mitt. Bed den apostoliska trosbekännelsen!

Första huvuddelen: offringen.
1. Liksom Jesus vid den sista nattvarden, så tager prästen först brödet och därefter vinet, som han blandat med en droppe vatten, och frambär det åt Gud. Därigenom få de en förberedande vigning. ”Mottag Herre, dessa gåvor…!”
2. Därpå tvår prästen sina händer till tecken på, att man vid det heliga offret måste vara ren från all synd. ”Två mig ren från mina synder!”
3. Sedan uppfordrar han alla till bön (Orate fratres, d. v. s. bedjen bröder), att Gud må nådigt mottaga offret. I denna mening beder han den stilla bönen (Secreta).

Andra huvuddelen: förvandlingen.
1. Denna del förberedes genom Prefationen, som är en högtidlig lov- och tacksägelsebön. Såsom inledning säger prästen: ”Sursum corda” (upplyften edra hjärtan!) Till slut förenar han sig med änglarnas körer och säger: ”Helig, helig, helig” o. s. v. (Sanctus).
2. Nu följa stilla böner (Canon) först för hela Kyrkan, hennes föreståndare och alla troende, i synnerhet för de närvarande och för dem, som prästen särskilt vill anbefalla åt Gud. Därefter anropas helgonen om deras förböner, och offergåvorna välsignas. Bed för Kyrkan, påven, biskopen, dina själasörjare, för dina föräldrar, anförvanter, överordnade, för dina välgörare, vänner och ovänner!
3. Altarklockan förkunnar nu, att mässans heligaste ögonblick är inne. Prästen uttalar med sänkt röst förvandlingsorden över brödet och vinet, såsom Jesus uppdragit åt sina apostlar. Han böjer knä i tillbedjan. Sedan visar han folket först den heliga Hostian och därefter kalken med Kristi heliga blod. ”Var hälsad, Kristi sanna Lekamen! I djupaste vördnad tillbeder jag dig.” – ”Jesus, för dig lever jag…” – ”Var hälsat, Kristi dyrbara Blod! I djupaste vördnad tillbeder jag dig.” – ”Jesus, var mig nådig…”
4. Efter förvandlingen beder prästen till Gud, att han måtte nådigt mottaga detta offer till sitt folks frälsning. Sedan beder han för de avlidna och tänker även på de saliga i himmelen, i det han beder om delaktighet i deras samfund. Bed för dina avlidna anhöriga och för alla arma själar: ”Herre, giv dem den eviga vilan…!”

Tredje huvuddelen: kommunionen.
1. Som inledning till denna avdelning läses högt Pater noster (Fader vår). ”Fader vår…”
2. Prästen bryter den heliga Hostian, såsom också Kristus bröt brödet vid den sista nattvarden.
3. Så följa det tre gånger upprepade Agnus Dei (Guds Lamm) (Bed med!) och stilla förberedelseböner till den heliga kommunionen.
4. Efter det trefaldiga Domine non sum dignus (Herre, jag är icke värdig) mottager prästen kommunionen, först den heliga Hostian, därefter det heliga Blodet. Bed även du ödmjukt och förtröstansfullt: ”Herre, jag är icke värdig…” Om du icke kommunicerar, så uppväck en innerlig längtan att få förena dig med Jesus i kärlekens Sakrament: ”Kristi själ, helga mig…” (andlig kommunion).
5. Efter kommunionen bäres mässboken åter över till högra sidan och tacksägelseböner läsas.
6. Därefter utdelar prästen välsignelsen, stående mitt för altaret. (Detta sker icke i själamässor.) Gör andäktigt korstecknet och bed: ”Välsigne mig Gud allsmäktig, Fadern, Sonen och den Helige Ande!”
7. Nu följer (på vänstra sidan) slutevangeliet. Vanligen är det början av Johannesevangeliet: ”I begynnelsen var Ordet…” När prästen därvid läser: ”Och Ordet vart kött…” gör han en knäböjning.
”Jag får träda fram till Guds altare, till Gud, som är min glädje och min fröjd.” (Ps. 42:4.)

2. Den heliga kommunionen.

Man bevistar den heliga mässan på det bästa och mest fruktbringande sättet genom att mottaga den heliga kommunionen. Ordet kommunion betyder ”gemenskapens förening” (=allas förenande med Kristus) och härleder sig från den första kristna tiden, då vid varje mässa alla närvarande mottogo den heliga kommunionen. De troende, som bevista den heliga mässan utan att mottaga den heliga kommunionen, borde åtminstone kommunicera andligen. Den andliga kommunionen är uppväckandet av en innerlig och allvarlig längtan efter förening med Kristus.

223. Vad mottaga vi i den heliga kommunionen?

I den heliga kommunionen mottaga vi Jesu Kristi Lekamen och Blod till våra själars näring.
Jesus Kristus är närvarande i det heliga Sakramentet, så som han lever i himmelen. Därför är han också under var och en av de båda gestalterna hel och hållen närvarande, med kött och blod, med kropp och själ, med mandom och gudom.
Under brödets gestalt mottaga vi den levande Kristus, alltså även hans heliga Blod. – Kyrkan giver numera icke kalken åt de troende vid den heliga kommunionen, emedan det heliga Blodet lätt skulle kunna bortspillas och emedan många icke gärna dricka ur samma kalk som andra.

224. Vad verkar den heliga kommunionen?

Den heliga kommunionen förenar oss på det innerligaste med Kristus, all nåds källa.
Jesus säger: ”Den, som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig och jag förbliver i honom.” (Joh. 6:57.)
Särskilt har den heliga kommunionen följande verkningar:
1. den förökar den heliggörande nåden,
2. den försvagar de onda böjelserna och giver lust och kraft till det goda,
3. den renar från förlåtliga synder och bevarar för dödssynder.
Även kroppen erhåller såsom lön för värdig kommunion en högre rätt till den ärorika uppståndelsen och till större salighet. ”Den, som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har det eviga livet, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.” (Joh. 6:55.)

225. Hur skola vi förbereda vår själ till den heliga kommunionen?

Vi skola före den heliga kommunionen
1. rena vår själ från synd,
2. uppväcka sann andakt.
1. Den, som begått en svår synd, måste första bikta. Förlåtliga synder kunna utplånas genom ånger.
2. För att uppväcka andakt i sitt hjärta må man överväga följande tre punkter:
a) Vem kommer till mig? Jesus, änglarnas Konung, min Herre och min Gud. – Uppväck tro och tillbed din Frälsare!
b) Till vem kommer denne store Gud? Till en fattig människa, en syndare, som så ofta har förolämpat honom. – Uppväck ödmjukhet och ånger!
c) Varför vill han komma? För att på det innerligaste förena sig med mig och överhopa mig med himmelska gåvor. – Uppväck hopp, kärlek och innerlig längtan!
Efter mottagandet av den heliga kommunionen skola vi ännu en stund förbliva i stilla andakt, tänka på att Jesus är hos oss, tillbedja honom, tacka honom och bedja honom om nåd för oss och för andra.
Vi skola bemöda oss att helga hela kommuniondagen genom trogen pliktuppfyllelse och andra goda gärningar. Vi skola (även föregående afton) undvika allt, som ej passar för en sådan nådedag.
Den, som medveten om att han befinner sig i dödssyndens tillstånd, mottager vår Herres Lekamen, han kommunicerar ovärdigt. Genom förlåtliga synder blir kommunionen icke ovärdig, men mindre nåderik.

226. Vad säger aposteln Paulus om den ovärdiga kommunionen?

”Den, som ovärdigt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod … han äter och dricker en dom över sig, emedan han icke gör åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis.” (1 Kor. 11:27-29.)

227. Vem får kommunicera dagligen?

Den får kommunicera dagligen som är i nådens tillstånd och åstundar den heliga kommunionen i from avsikt.

228. Hur skola vi lekamligen förbereda oss till den heliga kommunionen?

Vi skola vid den heliga kommunionen vara fastande samt anständigt klädda.
Fastande är den, som icke har ätit eller druckit något efter midnatt. – Sjuka, som äro i livsfara och mottaga den heliga kommunionen såsom vägkost (för den sista färden), behöva icke vara fastande. Vid ihållande livsfara kan den heliga kommunionen även få mottagas flera gånger såsom vägkost. Andra, vilka redan legat sjuka en månad och antagligen icke komma att tillfriska så snart, kunna av biktfadern erhålla tillåtelse att en eller två gånger i veckan intaga medicin eller flytande föda före den heliga kommunionen.

Utdelandet av den heliga kommunionen.
Mässtjänaren beder i kommunikanternas ställe den allmänna syndabekännelsen (Confiteor). Sedan vänder sig prästen till församlingen och säger: ”Må den Allsmäktige Guden förbarma sig över eder, han förlåte edra synder och före eder till det eviga livet!” Mässtjänaren svarar: ”Amen”. Därefter fortsätter prästen: ”Tillgift, avlösning och förlåtelse för edra synder give eder den allsmäktige och barmhärtige Guden!” Mässtjänaren: ”Amen”. Härpå tager prästen ciboriet och upplyfter en helig Hostia med orden: ”Se, Guds Lamm, som borttager världens synder!” Därefter säger han trenne gånger: ”Herre, jag är icke värdig, att du ingår under mitt tak men säg blott ett ord, så blir min själ helbrägda”. I det han räcker den heliga Hostian, säger han till var och en: ”Vår Herres Jesu Kristi Lekamen bevare din själ till det eviga livet!”
Man går fram till kommunionbänken (och återvänder sedan från densamma) med största vördnad, med sammanknäppta händer och sänkt blick. Vid mottagandet av den heliga kommunionen knäböjer man vid kommunionbänken, håller kommunionduken (eller patenan) framför sig under hakan, lyfter huvudet, håller det lugnt något bakåtlutat, utan att dock se upp, öppnar munnen och lägger tungan fram på underläppen. Man skall noga akta sig för alla hastiga, onödiga rörelser. Ju enklare och naturligare, dess bättre. (Skulle den heliga Hostian fastna vid gommen, så att den icke kan sväljas, må man endast lösgöra den med tungan, icke med fingrarna.)

3. Frälsaren i tabernaklet.

Jesus Kristus, som lever förklarad i himmelen, bor i Altarets heliga sakrament mitt ibland oss.
Denna hemlighet innebär ett ofattbart under: samme Jesus, som är i himmelen, bor i tabernaklet (Guds tält). Jesus bor samtidigt i många tusen tabernakel.
Det är för oss en stor nåd och en oskattbar lycka, att Frälsaren bor ibland oss.

229. Vad äro vi skyldiga Kristus i Altarets heliga sakrament?

Vi skola
1. gärna besöka Frälsaren i det heliga Sakramentet för att tillbedja honom, tacka honom eller åkalla honom,
2. alltid uppföra oss värdigt i hans hus.
Det heliga Sakramentet förvaras i den övertäckta kalken (ciborium), som står i tabernaklet. Vid högtidliga välsignelseandakter utställes det i monstransen. Det eviga ljuset framför tabernaklet säger till oss: Här bor Jesus, världens ljus, hans hjärta brinner av kärlek till oss.
Det heliga Sakramentet kallas även det Allraheligaste, Kristi Lekamen, den heliga Hostian (offergåva), Eukaristien (ett grekiskt ord ur Pauli brev).
Till ära av Altarets heligaste sakrament hava instiftats Kristi Lekamens fest, Jesu Hjärtas fest, Jesu Hjärtafredagen (varje första fredag i månaden), den ”Eviga tillbedjan” och många eukaristiska brödraskap t. ex. Heliga Lekamens gille.
”Min lust är att bo bland människors barn.” (Ordsp. 8:31.)
 
 

Botens sakrament.

Botsakramentet är syndaförlåtelsens sakrament. Emedan vi därvid måste bekänna våra synder, kallas det även bikten.
Bot är straff för begången orätt; även ett straff, som vi ålägga oss själva, kallas bot.
I botens sakrament vända vi oss bort från de begångna synderna och åter till Gud. Vi bekänna våra synder och underkasta oss botövningar. Därför förlåter oss Gud genom prästen vår skuld.

230. Med vilka ord har Jesus instiftat botsakramentet?

Jesus sade till apostlarna: ”Mottagen den Helige Ande! Vilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och vilka I behållen dem, dem äro de behållna.” (Joh. 20:22, 23.)
Fullmakten att förlåta synder har från apostlarna övergått till deras efterträdare i prästämbetet.

231. På vad sätt meddelas botsakramentet av prästen?

Sedan biktbarnet ångrat och bekänt sina synder, giver prästen avlösning med orden: ”Jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.”
Avlösningen kallas även absolution.

232. Vad verkar botsakramentet?

1. Botsakramentet utplånar synderna och de eviga syndastraffen;
2. det skänker eller förökar den heliggörande nåden och giver oss hjälpande nåd till kamp mot synden.
1. Alla synder, som blivit begångna efter dopet, kunna förlåtas genom botens sakrament. Ingen synd är så stor, att den icke efter uppriktig ånger kan förlåtas. – Timliga syndastraff äro sådana, som blott vara en tid (på jorden eller i skärselden). Åtminstone en del av de timliga syndastraffen utplånas även genom bikten.
2. Samtidigt med den heliggörande nåden återskänkas även alla förtjänster, som genom den svåra synden gått förlorade (fråga nr 186).

233. Vem måste mottaga botsakramentet?

Botsakramentet måste var och en mottaga, som efter dopet har begått en svår synd.
(Jfr Kyrkans fjärde bud.)
En synd, som redan är giltigt biktad, behöver icke ånyo biktas.

234. Vilka fem stycken höra till botsakramentets mottagande?

Till botsakramentets mottagande höra följande fem stycken: 1. samvetsrannsakan, 2. ånger, 3. god föresats, 4. bikt eller syndabekännelse, 5. bot eller tillfyllestgörelse.
För att vi må vara i stånd att riktigt och värdigt utföra allt detta, skola vi först andäktigt anropa den Helige Ande.

1. Samvetsrannsakan.

235. På vad sätt rannsaka vi vårt samvete?

Vi tänka efter, huru vi syndat mot Gud och Kyrkans bud i tankar och ord, i gärningar och uraktlåtelser.
Vid svåra synder måste man också rannsaka sig angående antalet gånger och viktiga omständigheter.
Viktiga omständigheter äro sådana, som göra synden mycket större. Dit höra framför allt: 1. omständigheter, som göra en synd till en dödssynd (t. ex. stor stöld, betydande skada), 2. omständigheter, som väsentligt förändra en synds art, emedan även ett annat bud överträdes (t. ex. en stöld av kyrkogods, misshandel av föräldrar).
Samvetsrannsakan skall icke ske lättvindigt, men ej heller ängsligt. Den blir lättare, om man varje kväll rannsakar sitt samvete och ofta biktar.

2. Ånger.

236. Vad är det allra nödvändigaste vid botsakramentets mottagande?

Det allra nödvändigaste vid botsakramentets mottagande är ångern.
Den, som har ånger, gör det uppriktigt ont, att han begått synden; han önskar: ”Hade jag blott icke gjort detta!”
En bikt utan sann ånger är ogiltig.
Man skiljer mellan en ofullkomlig och en fullkomlig ånger. Även den ofullkomliga ångern är Gud behaglig; den är tillräcklig för det heliga botsakramentets mottagande.

237. När är vår ånger ofullkomlig?

Vår ånger är ofullkomlig, när synden gör oss ont för straffets skull, som vi av Gud hava förtjänat. (Av kärlek till oss själva.)
Genom synden ådraga vi oss skärseldens eller helvetets straff (förlust av den heliggörande nåden och av våra förtjänster för himmelen).
Den, som ångrar synden endast för en timlig skadas skull (skam, straff av föräldrar, sjukdom o. dyl.), honom hjälper en sådan timlig eller naturlig ånger icke till att få syndernas förlåtelse.

238. När är vår ånger fullkomlig?

Vår ånger är fullkomlig, när vi av kärlek till Gud ångra våra synder.
Av kärlek till Gud kunna vi ångra vår synd, om vi betänka, att Jesus har utstått så mycket lidande för våra synder, att Gud för sina välgärningar i stället för tack fått så mycken otack av oss, att vi förolämpat Guds oändliga majestät.

239. Vilken kraft har den fullkomliga ångern?

Den fullkomliga ångern har kraft att genast utplåna alla svåra synder.
Dock är man förpliktad att bikta även de svåra synder, som genom fullkomlig ånger blivit utplånade, emedan Kristus har förordnat, att alla svåra synder skola underställas botens domstol.
Det är gott att ofta uppväcka den fullkomliga ångern, t. ex. på kvällen, innan man går till vila, men framför allt skall man uppväcka den i dödsfara och så ofta man råkat falla i dödssynd. Hjälp även andra att uppväcka fullkomlig ånger, om dödsfara föreligger och ingen präst är till hands!

240. Vilka synder måste vi ångra, för att bikten skall vara giltig?

För att bikten skall vara giltig, måste vi åtminstone ångra alla dödssynder.
Om någon blott har förlåtliga synder att bikta, är en verklig ånger naturligtvis även då nödvändig för att få förlåtelse.
Ångern måste vara väckt före bikten eller åtminstone före avlösningen.
Den, som blott med munnen uttalar ångerbönen, utan att den är allvarligt menad, han har ingen sann och god ånger.
Med en verklig ånger måste hoppet om förlåtelse och den goda föresatsen vara förbundna.
Den, som har syndat, får icke förtvivla om Guds barmhärtighet, ty Gud stöter ingen ångerfull syndare ifrån sig. ”Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag vill icke syndarens död, utan fastmer, att han vänder om från sin väg och får leva.” (Hes. 33:11.) Ex. Judas hade ånger, men en ånger utan hopp.
”Ett ödmjukt och förkrossat hjärta skall du, Gud, icke försmå.” (Ps. 50:19)

3. Den goda föresatsen.

Den, som uppriktigt säger: ”Hade jag blott icke gjort detta!”, han måste också tänka: ”Jag skall aldrig mer göra så.” Han föresätter sig allvarligt: ”Jag vill bättra mig och icke mera begå dessa synder.”

241. Vilken god föresats måste syndaren hava vid botsakramentets mottagande?

Syndaren måste åtminstone hava den allvarliga viljan
1. att undvika alla svåra synder och närmaste tillfälle därtill,
2. att använda de nödvändiga medlen till bättring,
3. att åter gottgöra tillfogad större skada.
Med närmaste tillfälle förstås allt, varigenom man högst sannolikt skulle förledas till svår synd, t. ex. en person, ett sällskap, en lek, en bok. ”Den, som gärna giver sig i fara, han förgås däri.” (Syr. 3:27.)
Den, som icke vill undvika de svåra synderna eller det frivilliga närmaste tillfället därtill, han har icke någon sann ånger; hans bikt är ogiltig, och avlösningen kan icke gagna honom.
”Jag vill stå upp och gå till min fader.” (Luk. 15:18.)

4. Syndabekännelsen.

Syndabekännelsen kallas också bikten. Härav har hela botsakramentet även fått namnet ”bikten”.

242. Varför måste vi bikta våra synder?

Vi måste bikta våra synder, emedan Kristus har förordnat det vid instiftandet av botens sakrament.
Jesus har sagt: ”Vilka I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och vilka I behållen dem, dem äro de behållna”. (Joh. 20:23.) För att nu prästen må kunna veta, om han skall förlåta synderna eller behålla dem, måste syndaren bikta sina synder.
Bikten är lika gammal som Kyrkan.

243. Vad måste vi bikta?

Vi måste bikta åtminstone alla dödssynder och därvid angivna antal och viktiga omständigheter.
Att bikta de förlåtliga synderna är visserligen icke nödvändigt, men det är gott och gagneligt.
Vid svåra synder skall man angiva antalet så noga man kan. Därför måste man tänka efter detta vid sin samvetsrannsakan. Den, som vet antalet, måste också noga angiva det.
Vid angivandet av viktiga omständigheter skall man icke överskyla något, icke namngiva någon, icke berätta onödiga bisaker samt uttrycka sig anständigt och vårdat.
Den, som vid bikten med avsikt utelämnar något viktigt, biktar ogiltigt; han förblir i sina synder och begår dessutom ytterligare en svår synd, nämligen vanhelgande av ett heligt sakrament.

244. Hur skola vi bikta?

Vi skola bikta tydligt och uppriktigt.
Vi bikta tydligt, om vi anklaga oss så, att biktfadern riktigt kan förstå allt.
Vi bikta uppriktigt, om vi anklaga oss så, som vi känna oss skyldiga inför Gud, utan att dölja eller överskyla någonting.
Icke sällan kommer frestelsen: ”Detta kan du icke bikta; du måste ju blygas att bekänna något sådant”. – Vi skola blygas att begå synden, men vi få icke blygas att uppriktigt bikta den.
”Det finnes en blygsel, som drager synd med sig, … blygs icke för att bekänna dina synder.” (Syr. 4:25, 31.)

245. För vilken fara utsätter sig den, som i viktiga saker icke biktar uppriktigt?

Den, som i viktiga saker icke biktar uppriktigt, löper fara att leva orolig, dö olycksalig och på yttersta dagen stå med skammen inför hela världen.
Det är väl dåraktigt, att icke genast vid nästa bikt säga, vad som dock en gång måste biktas, om man icke vill gå evigt förlorad!
Biktfadern menar väl med alla biktbarn och vill gärna hjälpa dem. Men den biktande måste vara uppriktig, annars kan biktfadern icke hjälpa honom. Biktfadern får icke för någon yppa något av det, han hört under bikt. Han är förpliktad att hellre lida döden än att uppenbara det minsta av en bikt (bikthemlighet). – Den, som händelsevis hört något av en annans bikt, är likaledes på det strängaste förpliktad att tiga därmed.

246. Vad har den att göra, som i bikten utan egen skuld har utelämnat något viktigt?

Den, som i bikten utan egen skuld har utelämnat något viktigt, behöver endast säga det vid nästa bikt.
Detsamma gäller, om någon av upprördhet oavsiktligt har svarat felaktigt och först efter bikten blir medveten därom.

247. Vad har den att göra, som av egen svår skuld har biktat ogiltigt?

Den, som av egen svår skuld har biktat ogiltigt, måste avlägga en ny bikt, i vilken alla dödssynder sedan den sista giltiga bikten skola uppgivas.
Även antalet ogiltiga bikter och ovärdiga kommunioner måste därvid angivas.
En bikt, i vilken flera bikter upprepas, kallas generalbikt (allmän bikt). Levnadsbikt är ett upprepande av alla bikter under hela livet.
Av egen svår skuld kan en bikt även vara ogiltig, om någon har gjort sin samvetsrannsakan mycket vårdslöst och därför icke biktat en svår synd, ävenså, om någon icke haft sann ånger eller allvarlig föresats. I dessa fall är en ny bikt likaledes nödvändig.
Man kan också frivilligt avlägga en generalbikt. Detta anbefalles vid inträdande i ett nytt levnadsstånd (t. ex. äktenskapet), vid en mission, vid exercitier eller under farlig sjukdom.
”Den, som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den, som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” (Ordsp. 28:13.)

5. Tillfyllestgörelsen.

248. Varför måste vi efter syndaförlåtelsen än ytterligare göra bot (tillfyllestgöra)?

Vi måste göra bot, emedan med syndaförlåtelsen
1. alla straff icke alltid efterlåtas,
2. icke all genom synden tillfogad skada är gottgjord.

249. På vad sätt skola vi tillfyllestgöra?

Vi skola tillfyllestgöra genom att
1. förrätta den ålagda boten,
2. efter förmåga gottgöra den anstiftade skadan.
1. Det anbefalles att även foga frivilliga botgärningar till den ålagda boten (t. ex. att med ödmjukt sinne bära våra mödor och svårigheter, giva allmosor eller göra någon annan god gärning).
Den, som av glömska uraktlåter boten, har icke biktat ogiltigt, men den, som lättsinnigt uppskjuter och därför sedan försummar den, kan därigenom begå en ny synd.
2. (Om skada å nästans själ, se fråga nr 147, å främmande egendom, se fråga nr 156, å nästans heder och ära, se fråga nr 159.) Den, som hyst fiendskap, måste icke blott förlåta i hjärtat, utan även söka försoning.
Synden tillfogar även oss själva skada. Den gör de onda böjelserna inom oss starkare. Detta motverka vi bäst genom självförnekelse och botövning.
Framför allt är det viktigt, att vi utföra den goda föresatsen och använda de nödvändiga medlen till att bättra oss.
”Gå, och synda icke mera!” (Joh. 8:11.)

Biktens förlopp.

När man gjort sin samvetsrannsakan samt uppväckt ånger och föresats, går man in i biktstolen och knäböjer.
1. Prästen giver välsignelsen åt biktbarnet, som därvid gör korstecknet.
2. Biktbarnet börjar med orden: ”Jag fattig, syndig människa, bekänner inför Gud, den Allsmäktige, och inför Eder, min fader, i Guds ställe, att jag sedan min senaste bikt begått följande synder. Min senaste bikt skedde för …sedan.” Här följer den tydliga och uppriktiga syndabekännelsen.
Till slut säger biktbarnet: ”Dessa och alla mina synder, som jag någonsin begått, ångrar jag av hela mitt hjärta, jag föresätter mig att aldrig mera synda och beder om en hälsosam bot och den prästerliga avlösningen”.
3. Nu lyssnar biktbarnet till vad prästen har att säga och vilken bot han ålägger. Om han frågar något, så tänker den biktande först efter ett ögonblick och svarar sedan uppriktigt och enkelt.
4. Sedan giver prästen absolutionen med orden: ”Ego te absolvo a peccatis tuis, in nomine Patris, et Filii † et Spiritus Sancti. Amen.” (”Jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonens † och den Helige Andes namn. Amen.”) När prästen gör korstecknet, skall biktbarnet även göra det. Till slut säger prästen: ”Lovad vare Jesus Kristus”, och man svarar: ”I all evighet. Amen.”
5. Härpå lämnar biktbarnet biktstolen, läser bönerna efter bikten och fullgör den ålagda boten.
”Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet!” (Ps. 50:3)
 
 

Avlaten.

Kyrkan hjälper oss vid tillfyllestgörelsen för våra synder genom avlaten. Med avlat förstå vi efterskänkandet av timliga syndastraff utanför botsakramentet. Kyrkan förvaltar den stora skatten av Kristi och helgonens förtjänster. Det är ur denna hon öser, när hon skänker oss avlat och utplånar våra syndastraff hos Gud.
Lägg noga märke till skillnaden mellan syndaskuld och syndastraff!

250. Vad efterskänkes genom avlaten?

Genom avlaten efterskänkas inga synder, utan blott de timliga straffen för begångna synder, och detta endast om synden redan är ångrad och förlåten.
1. Felaktig är den meningen att avlaten skulle vara detsamma som syndernas förlåtelse.
2. Det är förtal, att Kyrkan skulle sälja avlat för penningar eller förlåta t. o. m. ännu icke begångna synder.
Avlaten är fullständig, när alla timliga syndastraff efterskänkas. Den är ofullständig, när endast en del av straffen efterskänkas.
Fullständig avlat är t. ex. Portiuncula-avlaten, jubileumsavlaten, dödsavlaten.
Uttryck såsom ”1 års avlat, 100 dagars avlat, 40 dagars avlat” misstolkas ofta. ”100 dagars avlat” betyder icke avlat för alla synder, som man begått eller kommer att begå under loppet av 100 dagar, ej heller betyder det befrielse från 100 dagar i skärselden, utan det betyder en sådan tillgift av syndastraff, som man fordom skulle ha förvärvat sig genom kyrkobot under 100 dagar.
Nästan varje avlat kan förbönsvis komma de arma själarna i skärselden till godo.

251. Vad fordras för att vinna avlat?

För att vinna avlat, måste vi vara i nådens tillstånd och noga förrätta de föreskrivna goda gärningarna.
Den, som biktar var fjortonde dag, kan under hela denna tid vinna varje fullständig avlat, för vilken bikt är uttryckligen föreskriven. – Fatta vid morgonbönen det uppsåtet att vinna all den avlat, som är förbunden med dina fromma övningar! Korta avlatsböner äro t. ex. ”Ära vare Fadern…” (100 dagars avlat), ”Jesu Hjärta, på dig förtröstar jag.” (300 dagars avlat), ”Min Jesus, barmhärtighet!” (100 dagars avlat).
 
 

Sista smörjelsen.

252. Vad lär aposteln Jakob om den sista smörjelsen?

Aposteln Jakob skriver: ”Är någon bland eder sjuk, må han då kalla till sig Kyrkans präster; dessa må bedja över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall styrka honom, och om han har synder, skola de förlåtas honom.” (Jak. 5:14, 15.)
Detta kunde den helige aposteln lära, blott emedan Jesus instiftat den sista smörjelsen.

253. På vad sätt meddelar prästen den sista smörjelsen?

Prästen smörjer den sjukes fem sinnesorgan med helig olja, i det han säger: ”Genom denna heliga smörjelse och genom sin milda barmhärtighet förlåte dig Herren, vad du har syndat med synen (hörseln o. s. v.)! Amen.”
Den heliga oljan viges av biskopen på skärtorsdagen.
Kristus har instiftat den sista smörjelsen till själens och kroppens välfärd.

254. Vad verkar den sista smörjelsen till själens välfärd?

Den sista smörjelsen
1. utplånar synderna och syndastraffen;
2. förökar den heliggörande nåden;
3. styrker i lidandet och i dödskampen.
Dödssynder förlåtas genom den sista smörjelsen, blott när den sjuke har ångrat dem, men icke längre förmår bikta.

255. Vad verkar den sista smörjelsen till kroppens välfärd?

Den sista smörjelsen skänker ofta den sjuke lindring i sjukdomen och t. o. m. hälsan, om det är gagneligt för hans själ.
Varje katolsk kristen, som har kommit till förnuftets bruk och är farligt sjuk, kan och bör mottaga den sista smörjelsen.

256. När skall prästen kallas till en sjuk?

Prästen skall kallas i tid, så att den sjuke kan mottaga den heliga smörjelsen om möjligt ännu vid full sans.
Det är dåraktigt att vilja uppskjuta mottagandet till dödsstunden. Den heliga smörjelsen är nämligen instiftad icke blott för att styrka den sjuke i dödskampen, utan även för att han skall få kraft att tåligt bära sin sjukdom eller bliva frisk. – De anhöriga kunna försynda sig svårt, om den sjuke genom deras förvållande icke får de heliga sakramenten i tid eller t. o. m. dör utan den sista smörjelsen.

257. Hur ofta kan den heliga smörjelsen mottagas?

Vid varje farlig sjukdom kan den heliga smörjelsen mottagas en gång. Dock kan den under samma sjukdom upprepas, om dödsfaran gått över, men åter inställer sig.

Meddelandet av de heliga sakramenten i hemmet.

Vid varje sjukkommunion gör man i hemmet i ordning ett bord med en vit duk. På detta ställes ett krucifix mellan tvenne ljus; dessa tändas, innan prästen inträder. Vidare ställes dit ett vigvattenskärl och ett litet glas med vanligt vatten. Skall även den heliga smörjelsen meddelas, ställer man dessutom på bordet en assiett med något vadd och salt för prästen att därmed befria sina händer från den heliga oljan. (Vadden och saltet skola efteråt brännas.) Man har även tvättvatten och en ren handduk i beredskap.
1. I det prästen träder in i rummet uttalar han fridshälsningen. Sedan beder han om Guds välsignelse över hemmet och utdelar flera gånger välsignelsen.
2. Härpå giver han den heliga kommunionen åt den sjuke med orden: ”Mottag såsom vägkost vår Herre Jesus Kristus, som bevare dig för den onde fienden och före dig till det eviga livet. Amen.”
3. Efter det prästen anropat änglarna och helgonen för den sjuke, följer den heliga smörjelsen (fråga nr 253).
4. Därefter beder prästen en bön, att Gud måtte befria den sjuke från hans smärtor till kropp och själ och åter förläna honom hälsan.
5. Vanligen mottager den sjuke sedan också den påvliga välsignelsen, som innebär en fullkomlig avlat för dödsstunden.
”Vaken fördenskull, ty I veten icke dagen ej heller stunden!” (Matt. 25:13.)
 
 

Prästvigningen.

Inom Kyrkan finnas präster och lekmän. De prästerliga fullmakter, som av Kristus överlämnats åt apostlarna, fortleva i Kyrkan genom prästvigningens sakrament.

258. Vad säger den Heliga Skrift om prästvigningen?

Den Heliga Skrift säger,
1. att Jesus Kristus har förlänat sina apostlar prästerlig makt och nåd,
2. att apostlarna i sin tur meddelat denna makt och nåd åt andra.
1. Vid den sista nattvarden förlänade Jesus apostlarna makten att frambära det heliga Mässoffret; på sin uppståndelses dag gav han dem makten att förlåta synder. Vid andra tillfällen gav han dem fullmakt att meddela även de övriga sakramenten, att viga och att välsigna.
2. Aposteln Paulus skriver till biskop Timoteus: ”Jag förmanar dig, att du må uppliva den Guds nådegåva, som är i dig genom mina händers påläggning.” (2 Tim. 1:6.)

259. Vad verkar prästvigningen?

Prästvigningen förlänar prästerlig makt samt nåd till ett prästerligt liv.

260. Vilken makt har prästen?

Prästen har makten
1. att frambära det heliga Mässoffret,
2. att meddela sakrament,
3. att viga och att välsigna.
Den, som genom prästvigningen en gång mottagit denna makt, kan aldrig förlora den.
Prästen får dock endast utöva sin makt, när han har erhållit sändningen genom den rättmätiga andliga överheten.
Världsliga myndigheter och kyrkoförsamlingar kunna icke giva andlig makt, emedan de själva icke äga någon.
Vi skola ofta bedja om goda präster. Det är en stor nåd för en familj, om Gud kallar en av dess söner till präst.

Meddelandet av prästvigningen.

De förberedande stegen till den prästerliga värdigheten äro de fyra lägre och de två högre vigningarna (subdiakon, diakon). Endast en biskop kan meddela prästvigningen.
Vid prästvigningen lägger biskopen händerna på dem, som skola vigas, och beder över dem; därefter ikläder han dem stola och mässkrud, smörjer deras händer med helig olja och räcker dem patenan med hostian och en kalk med vin. Slutligen meddelar han dem makten att förlåta synder.
Biskopsvigningen fogar till prästvigningen ny makt och nåd.
”Frukta Herren av all din själ och håll hans präster i ära!” (Syr. 7:31.)
 
 

Äktenskapets sakrament.

Gud har i paradiset själv stiftat äktenskapet. Äktenskapet var i gamla testamentet ännu icke något sakrament, det var blott ett heligt förbund mellan man och kvinna.

261. Till vilken värdighet har Jesus upphöjt äktenskapet?

Jesus har upphöjt äktenskapet till ett sakrament.
Det kristna äktenskapet är heligt, det är en avbild av Kristi nåderika förening med sin brud, den heliga Kyrkan. (Ef. 5:32.)
Äktenskapets sakrament (giftermålet) skall mottagas i den heliggörande nådens tillstånd.

262. På vad sätt inträder man i det kristna äktenskapet?

Brudparet förklarar inför församlingens själasörjare och tvenne vittnen, att de taga varandra till äkta, varefter prästen välsignar deras förbund.
Om en katolik avgiver äktenskapsförklaringen endast inför en världslig ämbetsman (civiläktenskap), så är hans äktenskap ogiltigt inför Gud och hans äktenskapliga samliv en svår synd.

263. Vad verkar äktenskapets sakrament?

Äktenskapets sakrament förenar man och hustru till ett oupplösligt livsförbund och förlänar riklig nåd att troget uppfylla detta förbunds plikter.
”Vad Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.” (Matt. 19:6.)

264. Vad säger Jesus om äktenskapets upplösande?

Jesus säger: ”Var och en, som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den, som tager till hustru en kvinna, som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.” (Luk.16:18.)
Av viktiga skäl kan visserligen tillåtas att äkta makar leva åtskilda från varandra, men de förbliva fortfarande rättmätiga äkta makar, och ingendera kan ingå ett nytt äktenskap, så länge den andra maken lever.
Om den världsliga domstolen upplöser ett kristligt äktenskap och tillåter de skilda makarna att gifta sig på nytt, så har detta inför Gud och Kyrkan ingen giltighet.

265. Vilka äro äkta makars plikter?

Äkta makar skola
1. alltid leva tillsammans i kärlek och trohet,
2. uppfostra sina barn för Gud och göra dem dugliga för livet.
Äktenskapet blir desto lyckligare, ju renare förlovningstiden hålles.
Många unga människor förstöra sin senare livslycka genom att de för tidigt eller lättsinnigt lova varandra äktenskap och ohelga förlovningstiden genom svåra synder.
Kyrkan har av visa och goda skäl givit föreskrifter för äktenskapet. Några av dessa vila på gudomlig lag.
Det, som enligt kyrkolagen hindrar äktenskaps ingående, kallas äktenskapshinder. Från några äktenskapshinder kan Kyrkan av viktiga skäl giva dispens.

266. Vilka äktenskapshinder finnas?

Det finns äktenskapshinder, som göra giftermålet otillåtet, och sådana, som göra det ogiltigt.
Otillåtet är giftermålet t. ex. på grund av olikhet i kristen bekännelse.
Ogiltigt är giftermålet t. ex. mellan nära anförvanter, mellan katoliker och odöpta (hedningar och judar).
Det äkta förbundet måste slutas inför den katolske prästen, annars är det ogiltigt. Den katolik, som låter viga sig av en icke-katolsk religionstjänare eller låter sina barn uppfostras i vantro, träffas dessutom av Kyrkans bann.
Blandade äktenskap äro äktenskap mellan katolska och icke-katolska kristna.

267. Av vad skäl förbjuder Kyrkan blandade äktenskap?

Kyrkan förbjuder blandade äktenskap, emedan de oftast äro till stor olycka för makarna och för deras barn.
Makarna i dessa äktenskap äro oeniga i en så väsentlig sak som religionen. Den katolska parten råkar i stor fara att förlora sin tro eller att bliva likgiltig därför. Icke-katoliker mena ofta, att man kan upplösa äktenskapet och ingå ett nytt.
Barnen i ett blandat äktenskap få blott sällan en verkligt katolsk uppfostran och förfalla ofta till likgiltighet, vantro eller otro.
Om Kyrkan giver dispens till ett blandat äktenskap, måste brudparet först heligt lova att låta viga sig katolskt och att alla deras barn skola uppfostras katolskt.

Vigselns förlopp.

1. Kyrkan önskar, att vigseln skall ske i samband med den heliga mässan. Brudparet träder fram till altaret före den heliga mässan. Prästen frågar först brudgummen och därefter bruden, om de vilja taga varandra till äkta. Dessa förklara inför prästen, att de taga varandra till äkta, och därigenom sluta de det äkta förbundet.
2. Ceremonierna äro icke lika i alla länder och trakter.
3. Vid brudmässan giver prästen efter Pater noster den högtidliga bröllopsvälsignelsen. Vid den heliga mässans slut nedkallar prästen, innan han välsignar menigheten, ännu en gång Guds beskydd över brudparet.
Den kristna familjens vackraste förebild är hemmet i Nasaret. Fader, moder och barn se där sitt strålande föredöme.
 
 

Sakramentalierna.

Det finnes i Kyrkan saker och handlingar, vilka likna sakramenten (t. ex. en kyrkoinvigning). Dessa kallas sakramentalier.
De skilja sig emellertid väsentligt från sakramenten. Sakramenten äro instiftade av Jesus, sakramentalierna av Kyrkan; sakramenten meddela heliggörande och hjälpande nåd, sakramentalierna endast hjälpande nåd; sakramenten verka genom den av Gud åt dem förlänade kraften, sakramentalierna genom Kyrkans förbön och välsignelse.
De viktigaste sakramentalierna äro välsignelser och vigningar. Även en del vigda föremål (t. ex. vigvatten) kallas sakramentalier.
Vid välsignelser nedkallar Kyrkan Guds välsignelse över personer och föremål. Så välsignar Kyrkan församlingen vid gudstjänsten, sjuka, mödrar, pilgrimer o. s. v. Hon välsignar djuren och markens gröda. Hon välsignar föremål till dagligt bruk, för att de må bliva de troende till gagn, t. ex. hus, bilder, vin o. s. v.
Vid vigningar helgar Kyrkan personer och föremål för Guds tjänst. Särskilt heliga hållas de föremål, som blivit vigda med krisma: kyrkor, altaren, kalkar, klockor. – Vidare viger Kyrkan: kapell, kyrkogårdar, liturgiska kläder och föremål. – Under kyrkoårets lopp vigas: på kyndelsmässodagen ljusen, på palmsöndagen palmerna, på påskaftonen elden, påskljuset och dopvattnet.
För de troendes bruk vigas rosenkransar (radband), kors, medaljer, skapular.
Vigvattnet (vigt vatten) användes, för att Gud må välsigna oss och bevara oss för allt ont till kropp och själ.
När Kyrkan viger eller välsignar, gör hon det med korsets heliga tecken.
Det heliga korstecknet har en stor kraft att driva bort den onde fienden och att meddela himmelens välsignelse över oss.
Även sådana, som icke äro präster, kunna välsigna med korstecknet.
Så välsigna föräldrarna sina barn, och det är kristlig sed att göra korstecknet över en del föremål, t. ex. över ett nytt bröd, innan man börjar skära det. – Framför allt skola vi välsigna oss själva med korstecknet, i synnerhet på kvällen, innan vi gå till vila, och på morgonen vid uppstigandet. När vi taga vigvatten, kunna vi bedja: ”Välsigne mig Gud allsmäktig, Fadern, Sonen och den Helige Ande!” eller, särskilt vid inträdet i Kyrkan: ”Två mig väl från min missgärning och rena mig från min synd!” (Ps. 50:4.)

268. Vad beder Kyrkan vanligen om, när hon välsignar eller viger?

Kyrkan beder vid sina välsignelser och vigningar vanligen om välfärd för kropp och själ och om Guds skydd mot den onde fienden.

269. Hur skola vi bruka de vigda föremålen?

Vi skola bruka de vigda föremålen andäktigt, men icke vidskepligt, och behandla dem vördnadsfullt.
Ju frommare vi bruka de vigda föremålen, desto mer välsignelse bringa de oss. Vidskepligt brukar man sakramentalierna, om man av dem väntar sig någon bestämd, ofelbar verkan, i synnerhet i timliga ting.
 
 

Bönen.

Ett mycket viktigt nådemedel är även bönen.

270. Vad är att bedja?

Att bedja är att fromt tala med Gud (eller helgonen).
När vi bedja till Gud, kunna vi lova honom, tacka honom eller bedja honom om något. Därav namnen lovbön, tacksägelsebön och åkallelsebön.
En härlig lovbön är ”Ära vare Fadern…” eller hymnen ”Store Gud vi lova dig”. – En vacker tacksägelsebön är prefationen i den heliga mässan. – Den förnämsta åkallelsebönen är Fader vår.
Vi kunna bedja med hjärtat allena (inre bön) eller med hjärta och mun tillika (muntlig bön); en bön endast med munnen kalls en läpparnas bön.
En art av inre bön är den betraktande bönen. Den består däri, att vi begrunda Jesu liv och lidande, de yttersta tingen eller någon annan trossanning, låta oss påverkas därav och väcka fromma och goda föresatser.

271. Varför måste vi bedja?

Vi måste bedja,
1. emedan Gud har befallt det,
2. emedan vi utan bön icke kunna få den erforderliga nåden att bliva saliga.
2. Kristus säger: ”Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet!” (Luk. 11:9.) Den, som vill få erforderlig nåd, måste alltid bedja.
Den helige Alfons av Liguori skriver: ”Alla himmelens saliga hava blivit saliga genom bönen, alla fördömda hava gått förlorade, emedan de icke hava bedit”.

272. Vad verkar bönen framför allt?

1. Bönen styrker emot det onda och giver kraft till det goda,
2. den giver tröst i lidande och hjälp i nöden,
3. den gör oss himmelskt sinnade och förvärvar oss uthållighetens nåd.
Särskild kraft har den gemensamma bönen. Frälsaren säger: ”Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”. (Matt. 18:20.)

273. Hur skola vi bedja?

Vi skola bedja:
1. andäktigt, 2. ödmjukt och tillitsfullt, 3. undergivet och ihärdigt.

274. När bedja vi andäktigt?

Vi bedja andäktigt, när vi tänka på, inför vem vi bedja eller vad vi begära i vår bön.
Vi skola undvika allt, som utifrån inverkar störande, och bekämpa ofrivillig tankspriddhet.
Om främmande tankar komma utan vår skuld och vi icke frivilligt fasthålla dem, då är bönen icke dålig. Om frivilligt oandäktig bön gäller Guds klagan: ”Detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig”. (Jes. 29:13.)
En vördnadsfull hållning vid bönen bidrager mycket till andakten.

275. När bedja vi ödmjukt?

Vi bedja ödmjukt, när vi betänka, hur ringa och ovärdiga vi äro inför Gud och hur mycket vi behöva Guds hjälp.
Ex. Publikanen i templet.

276. När bedja vi tillitsfullt?

Vi bedja tillitsfullt, när vi fast hoppas och förtrösta på, att Gud skall bönhöra oss.
Jesus har sagt: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om i mitt namn, det skall han giva eder”. (Joh. 16:23.)
”I Jesu namn” kan man icke bedja om något ont.

277. När bedja vi undergivet?

Vi bedja undergivet, när vi överlåta åt Gud, när och hur han vill bönhöra oss.
Ex. Jesus i Getsemane. Vi skola icke så mycket bedja om att Gud gör vår vilja, som att vi må göra Guds heliga vilja.

278. När bedja vi ihärdigt?

Vi bedja ihärdigt, när vi fortfara att bedja, även om Gud icke genast bönhör oss.
Ex. Den kananeiska kvinnan. Vännen, som bad om tre bröd.
Vi få icke alltid det, som vi bedja om, antingen emedan vi bedja illa eller emedan det, som vi bedja om, skulle skada oss eller emedan vi icke bedja såsom Guds barn.
Ofta blir vår bön endast skenbart utan bönhörelse. Den, som beder väl, blir alltid bönhörd; antingen giver Gud honom, vad han begär, eller något, som är bättre.

279. När skola vi bedja?

Vi skola bedja ofta, i synnerhet
1. morgnar och kvällar, före och efter varje måltid,
2. när vi äro i kyrkan,
3. i frestelse, nöd och faror.
Aposteln Paulus manar oss: ”Bedjen oavlåtligen”. (1 Tess. 5:17.) Detta gör vi, när vi offra alla arbeten, lidanden och fröjder åt Gud (den goda meningen) samt ofta lyfta vårt hjärta och våra tankar till honom i en bönesuck.
Bönesuckar äro korta böner, som man förrättar endast i hjärtat eller också muntligen, t. ex. ”Min Gud och mitt allt!”; ”Herre, förbarma dig!”; ”Ske Guds vilja!”
Oriktigt är det att blott vilja bedja, när man känner sig ”upplagd”. Bönen är en plikt mot Gud, mot oss själva och mot nästan, men en upphöjd och lyckliggörande plikt!

280. För vem skola vi bedja?

Vi skola bedja för alla människor, för levande och döda, vänner och ovänner, dock i synnerhet för våra föräldrar, syskon, välgörare, för den andliga och världsliga överheten samt för syndarnas omvändelse.
Förbönen är den skönaste kärleksgåva. Även det fattigaste barn är genom sin bön rikt nog för att kunna bevisa andra mycket gott.
”Den, som kan konsten att rätt bedja, kan också konsten att rätt leva.” (Den helige Augustinus.)
 
 

Fader vår.

Den förträffligaste bönen är Fader vår eller Herrens bön.

Fader vår, som är i himmelen!
1. helgat varde ditt namn;
2. tillkomme ditt rike;
3. ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden!
4. Vårt dagliga bröd giv oss i dag,
5. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
6. och inled oss icke i frestelse,
7. utan fräls oss ifrån ondo! Amen.

Fader vår kallas Herrens bön, emedan Kristus, vår Herre, har lärt oss den och befallt oss att bedja den.

281. Varför är Fader vår den förträffligaste bönen?

Fader vår är den förträffligaste bönen,
1. emedan Jesus själv har lärt oss den och
2. emedan den innehåller allt, som är nödvändigt för tid och evighet.
Den, som beder Fader vår väl, övar tillika de vackraste dygder: ”Fader vår, som är i himmelen!” (tro), ”Tillkomme ditt rike” (hopp), ”Helgat varde ditt namn” (kärlek till Gud), ”Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden” (glad undergivenhet), ”Förlåt oss våra skulder” (kristlig självkärlek), ”såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” (kärlek till vår nästa). ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” (förnöjsamhet och förtröstan på Gud), ”Inled oss icke i frestelse” (trofasthet mot Gud), ”Fräls oss ifrån ondo” (gudsfruktan).

282. Varav består Fader vår?

Fader vår består av en inledning och sju böner.
”Fader vår, som är i himmelen!” O, Gud, du som är vår Fader, med barnslig vördnad och tillförsikt träda vi fram inför dig och upplyfta våra hjärtan till dig.
”Helgat varde ditt namn!” Må ditt namn hållas heligt och icke vanäras! Må du bliva allt mer känd, älskad och ärad av alla människor!
”Tillkomme ditt rike!” Låt ditt rike komma och din Kyrka allt mer utbreda sig! (Guds rike omkring oss, Kyrkan.) Härska genom din nåd i våra hjärtan! (Guds rike inom oss, nåden.) Upptag oss alla i din himmel! (Guds rike över oss, himmelen.)
”Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden!” Låt alla människor fullgöra din vilja så troget och fullkomligt som änglarna och helgonen i himmelen!
”Vårt dagliga bröd giv oss i dag!” Giv oss, vad vi för dagen behöva till själ och kropp!
”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!” Förlåt oss, vad vi hava brutit, såsom vi förlåta dem, som hava brutit mot oss!
”Inled oss icke i frestelse!” Håll fjärran från oss alla farliga frestelser, eller ock giv oss riklig nåd till att stå dem emot!
”Fräls oss ifrån ondo!” Bevara oss för allt ont till kropp och själ, i synnerhet för synden och den eviga fördömelsen!
”Amen.” Ske alltså!
 
 

Hell dig Maria.

Hell dig, Maria, full av nåd! Herren är med dig, välsignad är du ibland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus.
Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund! Amen.

Denna bön består av två delar: en hyllningsbön och en åkallelsebön.
Hyllningsbönen härleder sig från ärkeängeln Gabriels och den heliga Elisabets hälsning till Maria.
Åkallelsebönen är tillfogad av Kyrkan.

283. Varför läsa vi efter Fader vår Ängelns hälsning?

Efter Fader vår läsa vi Ängelns hälsning, därför att Maria är vår moder och för att hon skall understödja vår bön hos Gud.
”Hell dig Maria!”
”Full av nåd.” – Hur mycken nåd har icke Gud givit dig från ditt livs begynnelse! Hur mycket har du icke själv förvärvat!
”Herren är med dig.” – Hur nära Gud står du icke! Du är ju Guds Sons moder, den himmelske Faderns utkorade dotter och den Helige Andes brud!
”Välsignad är du ibland kvinnor.” – Som ingen annan kvinna har du blivit prisad salig av alla släkten. Ingen annan är så värdig att prisas som du!
”Och välsignad är din livsfrukt, Jesus.” – Din Son är sann Gud, högtlovad i evighet!
”Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare…” – Hur mycket förmår icke du hos Gud! Hur mycken nåd behöva vi icke varje dag för att kunna leva välbehagligt för Gud! Tag oss i ditt beskydd framför allt i vår dödsstund, och hjälp oss genom din förbön!
Tre gånger låter Kyrkan oss så hälsa Guds Moder i Angelusbönen och ännu oftare i rosenkransen.
”Bedjen oavlåtligen!” (1 Tess. 5:17.)
 
 

Processioner, vallfärder och brödraskap.

284. Varför hålla vi processioner?

Vi hålla processioner för att även utanför Guds hus offentligt bekänna vår tro och gemensamt ära Gud genom lov-, tacksägelse- och åkallelsebön.
(Kristi Lekamens procession, böndagsprocession.)
Ex. Jesus själv tågade på palmsöndagen i högtidlig procession in i Jerusalem.

285. Varför anbefalles vallfärder av Kyrkan?

Vallfärder anbefallas av Kyrkan,
1. emedan de äro ett urgammalt kristligt bruk,
2. emedan de medföra mycken välsignelse, när de ske på rätt sätt.
1. Redan de första kristna vallfärdade ofta till de platser, som Jesus helgat genom sitt liv och sitt lidande, likaså till apostlarnas och martyrernas gravar.
2. Vallfärder bringa bönhörelse i allt slags nöd, skänka nåd och förtjänst såsom lön för vallfärdens mödor och uppoffringar, förnyad iver för den dagliga pliktuppfyllelsen.
På rätt sätt vallfärda vi endast, om vi hava en god avsikt, om vi icke därigenom försumma några viktiga plikter och om vi undvika allt otillbörligt. Det har behagat Gud, att på vissa helgade platser visa särskild nåd. Dessa platser kallas därför nådeorter.

286. Varför anbefallas brödraskapen av Kyrkan?

Brödraskapen anbefallas av Kyrkan, emedan de sporra oss till att bedja, öva goda gärningar och oftare mottaga de heliga sakramenten.
Ett dylikt brödraskap är Helga Lekamens gille. – Närbesläktade med brödraskapen äro andra kyrkliga föreningar, t. ex. Maria-kongregationerna, ”Föreningen för trons utbredande”, de kyrkliga välgörenhetsföreningarna. Kyrkan har förlänat åt medlemmarna av dessa brödraskap och föreningar talrika avlater.
Den, som bryter mot ett brödraskaps eller en liknande förenings regler, begår därmed icke någon synd, men han går miste om mången nådegåva.
Håll de kyrkliga bruken och institutionerna i ära! De äro sköna, fruktalstrande blomster på Kyrkans träd, frambragta genom den Helige Andes livgivande kraft.

”Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona!” (Upp. 2:10.)
 
 

Kristlig dags- och levnadsordning.

Vill du föra ett kristligt liv, så håll dig till följande dags- och levnadsordning:

1. När du vaknar på morgonen, så teckna dig genast med korsets heliga tecken och offra den nya dagen åt Gud! Är det tid att stiga upp, så gör det genast, och kläd raskt på dig! Tänk på Guds närvaro! Förrätta därefter andäktigt och om möjligt knäböjande din morgonbön! Försumma den aldrig! Av Guds välsignelse beror allt. Förnya därvid varje gång föresatsen att bekämpa ditt huvudfel! – Bevista även på vardagarna den heliga mässan, om det är dig möjligt! Ingen tid är bättre använd.

2. Uppfyll flitigt och samvetsgrant ditt kalls plikter! Förnya ofta den goda meningen, i synnerhet om arbetet är hårt och tungt! Det skänker ny kraft och ökar själens nåd. Fly lättjan! Den är alla lasters moder. ”Bed och arbeta!” må vara ditt valspråk.

3. Sätt dig aldrig till bords utan att först bedja till Gud! Från honom kommer varje god gåva. Glöm ej heller tacksägelsen efter maten! Var vid själva måltiden måttlig och hovsam!

4. En kristen får även unna sig erforderlig vederkvickelse. Den skall skänka ny kraft och arbetslust. Håll också måtta i vederkvickelsen! Akta dig för förströelser, vid vilka Gud förorättas genom pliktförsummelse eller annat ont! Undvik farliga nöjen!

5. Var i umgänget med andra vänlig och förekommande! Akta dig särskilt för kärlekslöst och otillbörligt tal! En elak tunga skadar själen. Var försiktig! Var icke lättrogen!

6. Lidande och motgångar skall du tåligt bära. ”Den Herren älskar, den agar han.” (Hebr. 12:6.) Tänk på din Frälsares lidande, som han, ehuru oskyldig, tåligt bar för dina synder! Var undergiven under Guds vilja! Då skall din möda bliva en källa till den rikaste välsignelse och skall förvärva dig en outsäglig lön i himmelen.

7. Gå ofta och värdigt till botens och Altarets heliga sakrament! Har du haft olyckan att begå en svår synd, så uppväck genast fullkomlig ånger och gå snart till bikt!

8. Låt det alltid vara dig särskilt angeläget att helighålla sön- och helgdagar! Försumma aldrig frivilligt den heliga mässan! Använd dessa dagar till fromma och människovänliga gärningar!

9. Försumma aldrig att andäktigt bedja din aftonbön (med samvetsrannsakan och sann ånger), innan du lägger dig till vila! Tänk därvid på ditt huvudfel! Är du särskilt trött, så bed en kortare bön, men andäktigt! Kläd så raskt av dig, tag vigvatten och sök att insomna under bön och fromma tankar.

”Gud vare med eder på vägen, och hans ängel ledsage eder!” (Tob. 5:21.)